Den vördnadsvärde

TV-serien Rome är framme vid sin upplösning. Den rivalitet som byggts upp mellan Octavianus och Marcus Antonius har nu nått sin kulmen. Ni som ännu inte har sett andra säsongen, lär knappast bli överraskade när ni får reda på vem som slutligen står som segrare.

Octavianus har varit intressant att följa. Han har utvecklats från en osäker och rätt kuvad grabb till en tämligen motbjudande karriärist. Han har bara ett mål för ögonen: makten. Och han går över lik för att få det han vill. Vänner, familj, medarbetare, allierade – ingen hålls för helig. Löften bryts, människor schackras med.

Samtidigt röjer Octavianus sällan med en min vad han egentligen känner. Han är helt befriad från humor och självdistans, en sorts maskin, utan mänsklig värme. Endast i umgänget med sin hustru blottar han ibland små anomalier, spricker måttligheten och nykterheten sönder.

Visst stöd för en sådan bild får man hos exempelvis Suetonius. Där talas det en hel del om hur försiktig, besinningsfull och eftertänksam Octavianus var. Han ville ha ordning och reda. Han ville ’skynda långsamt’. Excesser – förutom på det sexuella området – tycks ha varit honom främmande.

Det som blir kvar i minnet efter teveseriens slut är dock knappast den vördnadsvärde Augustus. Snarare en direkt frånstötande människotyp, som tyvärr inte gick under med resten av romarriket.

Attentatet i London

Idag 5 november bränns det av en och annan smällare i England. Fyrverkerier lyser upp natthimlen. Och ett antal dockor kommer säkerligen att stickas i brand.

Det är nämligen Guy Fawkes’ Day.

Det man firar – eller minns – är the Gunpowder Plot (’krutkonspirationen’). Och den de engelska barnen häcklar, bland annat med hjälp av dockorna, är den attentatsman som givit konspirationen ett ansikte: Guy Fawkes.

Fawkes hade tidigt konverterat till katolicismen, och sedan 1593 stred han för den spanska armén i Nederländerna. Han försökte också få den spanske kungen, Filip II, att invadera England.

När Jacob I besteg den engelska tronen 1603, skärptes motsättningarna med katolikerna ytterligare. Jacob var ju redan kung i det reformerta Skottland, och son till Maria Stuart.

En liga av allierade katoliker beslöt sig för att slå tillbaka, med eller utan spanske kungens hjälp. På ett värdshus i London svor de en högtidlig ed att spränga parlamentsbyggnaden i luften. Tanken var att även Jacob I skulle stryka med, ”sprängas tillbaka till Skottland”, som Fawkes uttryckte det.

På våren 1605 hyrde attentatsmännen en källare under parlamentet. De hjälptes sedan åt att fylla den med 2, 5 ton sprängmedel.

I slutet av oktober gick det rykten om att planerna kommit till myndigheternas kännedom. Trots det valde man att gå vidare, även om flera av konspiratörerna vidtog åtgärder för att kunna lämna London. Fawkes var dock den som skulle sätta eld på krutet, och han var därför ensam i källaren vid dagen för dådet.

Dessvärre för Fawkes så hade planerna verkligen avslöjats. I ett brev författat av en av hans medkonspiratörer. Fawkes greps, avrättades – och fick en dag uppkallad efter sig. En del, som roas av politisk satir, brukar dessutom framhålla att Guy Fawkes är den ende som gått in i parlamentet med ärliga avsikter.