Den vördnadsvärde

TV-serien Rome är framme vid sin upplösning. Den rivalitet som byggts upp mellan Octavianus och Marcus Antonius har nu nått sin kulmen. Ni som ännu inte har sett andra säsongen, lär knappast bli överraskade när ni får reda på vem som slutligen står som segrare.

Octavianus har varit intressant att följa. Han har utvecklats från en osäker och rätt kuvad grabb till en tämligen motbjudande karriärist. Han har bara ett mål för ögonen: makten. Och han går över lik för att få det han vill. Vänner, familj, medarbetare, allierade – ingen hålls för helig. Löften bryts, människor schackras med.

Samtidigt röjer Octavianus sällan med en min vad han egentligen känner. Han är helt befriad från humor och självdistans, en sorts maskin, utan mänsklig värme. Endast i umgänget med sin hustru blottar han ibland små anomalier, spricker måttligheten och nykterheten sönder.

Visst stöd för en sådan bild får man hos exempelvis Suetonius. Där talas det en hel del om hur försiktig, besinningsfull och eftertänksam Octavianus var. Han ville ha ordning och reda. Han ville ’skynda långsamt’. Excesser – förutom på det sexuella området – tycks ha varit honom främmande.

Det som blir kvar i minnet efter teveseriens slut är dock knappast den vördnadsvärde Augustus. Snarare en direkt frånstötande människotyp, som tyvärr inte gick under med resten av romarriket.

Attentatet i London

Idag 5 november bränns det av en och annan smällare i England. Fyrverkerier lyser upp natthimlen. Och ett antal dockor kommer säkerligen att stickas i brand.

Det är nämligen Guy Fawkes’ Day.

Det man firar – eller minns – är the Gunpowder Plot (’krutkonspirationen’). Och den de engelska barnen häcklar, bland annat med hjälp av dockorna, är den attentatsman som givit konspirationen ett ansikte: Guy Fawkes.

Fawkes hade tidigt konverterat till katolicismen, och sedan 1593 stred han för den spanska armén i Nederländerna. Han försökte också få den spanske kungen, Filip II, att invadera England.

När Jacob I besteg den engelska tronen 1603, skärptes motsättningarna med katolikerna ytterligare. Jacob var ju redan kung i det reformerta Skottland, och son till Maria Stuart.

En liga av allierade katoliker beslöt sig för att slå tillbaka, med eller utan spanske kungens hjälp. På ett värdshus i London svor de en högtidlig ed att spränga parlamentsbyggnaden i luften. Tanken var att även Jacob I skulle stryka med, ”sprängas tillbaka till Skottland”, som Fawkes uttryckte det.

På våren 1605 hyrde attentatsmännen en källare under parlamentet. De hjälptes sedan åt att fylla den med 2, 5 ton sprängmedel.

I slutet av oktober gick det rykten om att planerna kommit till myndigheternas kännedom. Trots det valde man att gå vidare, även om flera av konspiratörerna vidtog åtgärder för att kunna lämna London. Fawkes var dock den som skulle sätta eld på krutet, och han var därför ensam i källaren vid dagen för dådet.

Dessvärre för Fawkes så hade planerna verkligen avslöjats. I ett brev författat av en av hans medkonspiratörer. Fawkes greps, avrättades – och fick en dag uppkallad efter sig. En del, som roas av politisk satir, brukar dessutom framhålla att Guy Fawkes är den ende som gått in i parlamentet med ärliga avsikter.

Historia för alla

Alla gymnasister ska läsa historia framöver. Det rapporterar bland annat SvD och DN. Att historia ska bli ett kärnämne har ju annars varit på gång en längre tid. Efter valet 2006 sköts det dock på framtiden.

Men nu ser det alltså ut att bli av – år 2010. Enligt Jan Björklund är det en mycket viktig reform, eftersom historia är ”ett av våra kulturbärande ämnen”. Det lär oss dessutom "varför världen ser ut som den gör idag".

Också den politiska oppositionen och LR-ordföranden Metta Fjelkner är positiva till förändringen. Fjelkner påminner om att man utan historia får svårt att förstå ”sin framtid och samtid”.

I själva verket torde det vara svårt att hitta någon som kritiserar förslaget. De skäl som förs fram i dess favör är naturligtvis också relevanta.

Ändå kan det finnas anledning att påminna om ytterligare ett. Jag hörde nyligen om en lärare som av en elev fick ta emot ett ganska bisarrt påstående om judar. När läraren inte lyckades övertyga eleven om det tvivelaktiga i påståendet, bad han istället denne att underbygga det med hjälp av några källor.

En stund senare återvände eleven med källorna i näven. De bestod av några utskrifter från nätet. Vid en närmare granskning visade det sig att de utgjordes av två kommentarer till en blogg.

I det här fallet var det alltså inte ens blogginlägget självt som användes för att stärka påståendet om judar. Det var några anonyma kommentarer. En av historieämnets viktigaste uppgifter är att råda bot på den typen av källhantering.

Slaveri

Nyligen skrev jag om den massiva kritik som Kitimbwa Sabuni riktat mot andra delen av Dick Harrisons Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Sabunis invändningar gick ut på att Harrison betonade afrikanernas egen roll i den transatlantiska slavhandeln alltför kraftigt.

Nu har Dick Harrison bemött kritiken. Det sker i pappersupplagan av DN idag måndag.

I sitt svar skriver Harrison bland annat att hans arbete är en syntes av andra forskares verk. Det är alltså inte resultatet av egna arkivstudier. Därför kan hans slutsatser näppeligen vara så extrema som Sabuni vill göra gällande. Snarare är det så, menar lundaprofessorn, att de flesta forskare anser att afrikanska slavhandlare var viktiga kuggar i den europeiska slavhandeln.

Harrison påpekar även att Sabuni tycks röra till tidsbegreppen. Under den period som är aktuell i Harrisons bok – 1500-1800 – fanns det knappast några européer inne på den afrikanska kontinenten. De höll till längs kusterna och var följaktligen beroende av att slavarna fraktades dit av lokala slavhandlare.

Som jag nämnt tidigare har jag ännu inte läst Harrisons bok. Men hans försvar av den framstår som rimligt. Inte minst modern förintelseforskning har visat att kategorier som offer, förövare, åskådare och hjältar knappast är enkla och entydiga. De är snarare ytterst differentierade och tämligen skiftande till sin karaktär.

Att visa på det är inte att frånta förövarna deras ansvar; det innebär heller inte att offren automatiskt skuldbeläggs. Det råkar bara vara så, att mycket komplexa skeenden oftast undandrar sig allför grova generaliseringar.

Eva Ebner

Senaste numret av tidningen Världens historia innehåller kuslig läsning. En av artiklarna tar nämligen upp de otaliga våldtäkter som tyska kvinnor utsattes för av ryska soldater under andra världskrigets slutskede.

Upp emot en miljon kvinnor uppges ha blivit våldtagna när ryssarna ryckte fram mot Berlin österifrån. Många civila flydde i takt med att tyska armén pressades tillbaka. Men åtskilliga blev också kvar, inneslutna i städer och byar. Där löpte de stor risk att dödas, misshandlas och våldtas när ryssarna skulle hämnas alla de övergrepp som tyskarna begått på rysk mark tidigare under kriget.

Starkast intryck gör de ögonvittnesskildringar som finns med i artikeln. En av dem kommer från Eva Ebner. Hon berättar hur två sovjetiska soldater släpar iväg med henne efter erövringen av Danzig 1945. Den ene våldtar henne, den andre håller en kniv mot hennes hals. Fler och fler soldater kommer in i rummet. Övergreppen pågår i timmar. Till slut ber hon för sitt liv inför en officer.

Några timmar senare ber en annan rysk officer henne att peka ut förövarna. De brott de har begått är belagt med dödsstraff. Hon känner igen flera av soldaterna, men väljer att tiga. På så sätt skonar hon deras liv.

Vad ska vi tala om idag då?

I Danmark har man infört en s k innehållskanon i historia. Det innebär i korthet att 25-40 perioder och händelser i dansk och europeisk historia utgör en grund – en kanon – i historieundervisningen.

Bakom beslutet ligger bl a det faktum att danska högskolestudenter har visat sig ha tämligen ytliga historiska kunskaper. Många av dem vet exempelvis inte när D-dagen ägde rum.

Tanken på att historieämnet måste stärkas – i såväl Sverige som Danmark – sympatiserar nog många med. Men meningarna går säkert isär om huruvida den främsta orsaken till detta är elevernas dåliga allmänbildning.

Behöver en elev kunna placera D-dagen exakt i tiden – om hon nu inte har för avsikt att ställa upp i Jeopardy? En del tycker förmodligen att det är viktigare att hon vet vad D-dagen innebar. Och gör hon det, så lär hon också kunna dra slutsatsen att den utspelade sig i slutet av andra världskriget.

Egentligen är hela tanken på att vi skulle kunna komma överens om ett nationellt ”bildningsarv” ganska märklig. I vår föränderliga värld behöver man någonting att hålla fast vid, att orientera sig utifrån – visst. Och historien kan tjäna som ett utmärkt verktyg i det sammanhanget. Den ger perspektiv, erbjuder ett slags ”tidsdjup” som förtydligar identiteten hos enskilda individer och hos hela regioner och länder.

Historia innebär också en möjlighet till inblick i främmande människors villkor. Att ta del av vad andra människor - på andra platser, i andra tider - har levt under för omständigheter, kan ge våra egna liv en ytterligare klangbotten. Det kan, helt enkelt, medföra att vi tar vår egen tid och vår egen tillvaro något mindre för given.

Men vägen fram till ett sådant "bruk" av historien går knappast via klubbandet av ett antal viktiga händelser som alla ska känna till. Om en viss härskare var en landsfader eller en tyrann är en relevant frågeställning. Hur bilden av honom (eller henne) har använts genom historien likaså. Utifrån vilka händelser, och vilken härskare, man sedan väljer att diskutera frågan är dock inte alls lika givet.

Om inte

Attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 har sysselsatt många. Bakgrunden till det och själva händelseförloppet är därför välkända.

En antal högre tyska officerare har länge tyckt att Hitler driver Tyskland i fördärvet. Efter flera inställda kuppförsök bär till slut en av dem, Claus Schenk von Stauffenberg, en väska med en sprängladdning in till kartrummet i Wolfsschanze.

Vid just det tillfället befinner sig Hitler och ytterligare ett tjugotal man därinne. När Stauffenberg en stund senare lämnar rummet igen, utan väska, placeras bomben under ett tungt ekbord, en bit bort från Hitler. Väskan står nämligen i vägen.

Smällen då bomben detonerar är rejäl, och fyra man dödas. Men Hitler överlever. Öppna fönster och skyddet från den tunga bordsskivan bidrar till att skadeverkningarna trots allt inte blir så stora som de hade kunnat bli.

Hitler och naziregimem får fortsätta i ungefär tio månader till. Stauffenberg och hans allierade avrättas.

På senare år har denna händelse varit mumma för folk som är intresserade av s.k. kontrafaktiska resonemang. De har spekulerat rätt friskt i vad som skulle ha hänt om Hitler faktiskt dödats i attentatet.

Skulle kriget då ha avslutats 1944 – med allt vad det innebär av räddade liv och minskat lidande? Och om Hitler hade oskadliggjorts långt tidigare, vilket det fanns planer på, vilken vändning hade historien tagit då?

Det går inte att komma ifrån att den typen av frågeställningar ofta fäster väldigt stor vikt vid historiens aktörer. Och det är klart: utan Hitler hade saker och ting sett annorlunda ut. Men i vilken utsträckning? Hur sliter man egentligen loss en person från det ramverk – den struktur – som omger honom?

Ett jagande efter vind

Häromdagen sändes det sista avsnittet av ”Sopranos” i SVT. Amerikansk tv gjorde detsamma i juni i år.

Direkt efter att serien avslutats i USA började folk vallfärda till Holsten's. Det är den restaurang i New Jersey där den sista scenen i den 86 avsnitt långa serien utspelar sig. Ägaren till restaurangen uppger för SvD att det verkade som om folk kom dit för att ”hitta en ledtråd till hur allt egentligen slutade”.

Mycket har annars avgjorts under de senaste avsnitten. Flera av huvudpersonens – Anthony Sopranos – medarbetare har mördats. Han har avpolletterats av sin psykiater. Hans farbror, den gamla maffiabossen, är senil och hjälplöst fången i det förflutna. Liksom den italiensk-amerikanska maffian är han något som varit, snarare än något som är.

Men vad ingen vet säkert är hur det egentligen gick för Anthony Soprano och hans familj. När slutscenen avbryts och eftertexten så småningom börjar rulla, återstår flera möjligheter. Kanske grips Tony Soprano av FBI-agenter inne på restaurangen. Eller så skjuts han till döds. Eller såras. Eller också äter han helt enkelt middag med sin familj och åker sedan hem.

Det är detta öppna slut som fått Sopranofanatikerna att leta efter ledtrådar på Holsten's.

De flesta av dem inser rimligtvis att inga ledtrådar går att finna. Men de letar lika fullt. För detta att söka efter ett svar där inga svar finns, och att famla efter en verklighet där enbart fiktion bjuds – det har hänt förr. Och det kommer att hända igen.

Skuld och oskuld

I söndagens DN diskuteras andra delen av Dick Harrisons flerbandsverk Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Artikelförfattaren – Kitimbwa Sabuni – är starkt kritisk till Harrison. Kritiken grundar sig främst i att Harrison, enligt Sabuni, driver tesen att ”den europeiska skulden i slavhandeln har blivit kraftigt överdriven av historieförfalskare”.

Sabuni menar att tendensen i Harrisons bok är ytterst kontroversiell. Hade lundaprofessorn varit verksam i USA, skulle han förmodligen ha tappat sitt anseende som forskare om han publicerat något liknande.

Om man inte har läst Harrisons bok är det svårt att ta ställning till huruvida kritiken är befogad. Men Sabunis invändningar pekar ändå på en del intressanta - och samtidigt problematiska - frågor.

En av dessa är naturligtvis förhållandet mellan moral och vetenskap. Hör moral över huvud taget hemma i historieforskningen? Eller är sökandet efter ”sanningen” överordnat allt annat? Sabuni själv anser att ”Harrison lägger grunden för en helt ny syn på världen där solidaritet med de utsatta inte är moraliskt påbjuden”.

En fråga som tangerar detta är vilka följder ett forskningsresultat eventuellt kan få. Och vilket ansvar forskaren har för det.

Harrison påtalar exempelvis att det fanns en utbredd slavhandel på den afrikanska kontinenten redan innan européerna kom dit, och att det underlättade den senare, transatlantiska handeln. Han understyrker även att afrikanska härskare sålde mängder med slavar till de vita slavhandlarna.

Nyanserar han därmed också debatten? Eller lägger han delvis skulden för slaveriet på afrikanerna själva? Enligt Sabuni gör han det sistnämnda, och går i och med det vissa rasisters ärenden.

Att Harrison inom kort svarar på kritiken är väl inte en alltför vild gissning.

Skrattet som botemedel

”Anno 1566 syntes döden med en lie hugga av huvudkålen i en kålgård i Sudertorp, så att slagen hördes och kålhuvudena föllo omkull.”

Detta står att läsa i prästen Joen Klints handskrift ”Om meteorer”. Klint pekar i citatet på ett varsel om den stora pest som drabbade Sverige just det året, 1566. Pesten förknippas ju annars ofta med digerdöden på 1300-talet. Men som Dick Harrison och andra ofta har påmint om, så var denna sjukdom ständigt återkommande under flera århundraden.

Enbart under Vasatiden slog farsoten till 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653 och 1657.

Att människor i efterhand försökte sätta in sjukdomen i ett sammanhang är inte märkligt. Den gavs en anledning att dra fram just då och på det vis som skedde. Och man visade - som Joen Klint – på olika typer av järtecken som varslat om den.

Men man hade också idéer om hur pesten skulle tacklas. I en handskrift från slutet av 1500-talet uppmanas folk att hålla sin boning ”väl torr och icke sånk (fuktig) eller dammaktig”. Vidare bör man elda med en ”god rök” bestående av bland annat kanelbark, muskotblomma och enbärsträ.

Ens eget uppträdande är också viktigt. Man måste akta sig för vrede, sorg, ångest och fruktan. Istället ska man hålla sig glad och lättsinnig, ”bruka sång, harpolek… och andra sådana spel och lustighet”.

Ett gott skratt förlänger som bekant livet.

En varm skolsal

Joseph Henry hade provat på flera olika yrken innan han 1826 hoppade på en lärartjänst. Han drevs knappast av någon pedagogisk iver, och lönen var onämnbar. Men skolsalen i staden Albany i USA skulle åtminstone vara varm. Och för en som tillbringat åtskilliga vintermånader som lantmätare i gränstrakterna mot Kanada, var värme inte att förakta.

Tyvärr så var inte den eldade skolsalen nog för de uttråkade bondpojkarna i klassen. De var praktiskt lagda, och när bokliga studier kom på tapeten stökade de mest.

I syfte att roa pojkarna lindade Henry en dag lite koppartråd runt ett järnstycke. Sedan drev han med hjälp av ett Voltabatteri elektricitet genom tråden. På ett ögonblick hade järnstycket förvandlats till en magnet som kunde lyfta metallbitar på fyra kilo.

Pojkarna i klassen greps genast av samma iver som Henry. De virade runt ännu fler koppartrådar – och elektromagneten kunde bära nio kilo. De lindade trådarna tätare, så tätt att det började spraka om dem. Då isolerade de dem med tygremsor klippta från Henrys hustrus klänningar.

Inom några år hade Henry flyttat uppfinningen utomhus och hissat upp den i en byggnadsställning. Folk kom från när och fjärran för att beskåda den. Numera kunde den av elektricitet magnetiserade järnbiten lyfta 680 kilo.

Hela idén med att experimentet hade Henry fått från en brittisk artilleriofficer vid namn William Sturgeon. Denne hade i en tidskrift redogjort för hur han lyckats få liv i ett järnstycke med hjälp av den mystiska elektriska ”strömmen”.

Sturgeon hade dock inte vetat vad han skulle göra med sina resultat. Men det visste uppenbarligen Henry. Ett par år senare uppfann han dessutom telegrafen, med samma typ av teknik. Fast i slutet av 1820-talet var han nog mest tacksam för att han fått någorlunda lugn i sin uppvärmda skolsal.

Framtidens museum

På Det tyska historiska museet i Berlin kan man numera beskåda Adolf Hitlers jordglob. Det var bland annat denna jättelika glob som Hitler tog hjälp av när han drog upp sina planer på att erövra världen; och det var en mindre version av den som Charlie Chaplin bollade med i filmen ”Diktatorn”.

Förutom jordgloben kan museet också visa upp Napoleons hatt, uppger SVD. Att just den har hamnat på ett museum över tysk historia, hänger ihop med fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Denne lade nämligen beslag på hatten efter slaget vid Waterloo.

Enligt uppgift ska ytterligare runt 8000 föremål finnas på museet. Det är väl en inte alltför vild gissning att delar av berlinmuren finns där, liksom ännu fler materiella lämningar från den nazistiska eran. Och därutöver? Preussen? Bayern? Lübeck?

Listan kan nog göras lång.

Att vissa föremål av olika anledningar får en alldeles speciell laddning är knappast något sensationellt. Och ju färre det finns av dem, desto starkare blir den spänning som utstrålar från dem.

Från vår egen tid - där utbudet av prylar är lika stort som fixeringen vid dem är intensiv – är det inte helt lätt att urskilja vad som kommer att leta sig in i framtidens museimontrar.

Precis som tidigare lär bemärkta personers attiraljer ställas ut. Likaså föremål som förknippas med omvälvande händelser, avgörande ögonblick. Och möjligen också en och annan idé, svävande ovanför ett berg av förbrukningsvaror.

Konservatismens fader

Vem är konservatismens fader?

Aristokraten och whigpolitikern Edmund Burke svarar många. Och det är inte så särdeles märkligt. I Burkes Reflections on the Revolution in France (1790) återfinns nämligen flera av de tankar som under 1800-talet kom att förknippas med konservatismen.

Som titeln antyder är det främst den franska revolutionen som står i skottgluggen. En revolution innebär ju ett radikalt brott med traditionen. Det politiska eller ekonomiska systemet, eller den rådande tankestrukturen, slås i spillror – och ersätts av något nytt. Detta är för Burke den yttersta av fasor. Han talar om 1789 som Satan på jorden.

För Burke – och sedermera för de konservativa – är det politiska systemet ett resultat av generationers klokhet och erfarenhet. Att göra våld på det är därför detsamma som att göra våld på såväl samtiden som det förflutna. Men inte nog med det. För revolutioner drabbar även framtiden: när det bestående, ”den heliga staten”, en gång rivits ned, kan ju inte heller kommande genrationer ta del av den.

Att utnämna Burke till ”konservatismens fader” är emellertid inte helt oproblematiskt. I hans bok (eller stridsskrift) nämns inte ens ordet ’konservatism’. Och det är faktiskt tveksamt om han någonsin använder det.

Till detta kommer att Burke inte är ute efter att grunda en ideologi. Han har bara ett för ögonen: att argumentera för att den franska revolutionen är förkastlig. Resten är eftervärldens verk. Precis som i fallet med Jesus och kristendomen, för övrigt.

Lagstiftade sanningar

I Folkmordens historia skriver Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson: ”folkmord är en korrekt beteckning på den tragiska händelseutvecklingen”. Vad som avses är det dödliga våld som armenierna utsattes för i Turkiet 1915. Siffror på uppemot en miljon döda nämns ibland, om man också väger in att våldsamheterna fortsatte ända till 1923.

På senare tid har Gerner och Karlsson fått uppmärksammat stöd för sin uppfattning, och det från oväntat håll. För såväl den franska nationalförsamlingen som det amerikanska representanthusets utrikesutskott har slagit fast att det verkligen rör sig om ett folkmord.

På ledarplats i söndagens DN är man kritisk till detta. ”Politiker som skriver historia leker med en farlig materia”, menar man. Och fortsätter: ”De slår fast en Sanning på bekostnad av en annan.”

Det är lätt att instämma. När man inte vet vilket underlag politikerna har för sitt ställningstagande ökar risken för att det går politik i vetenskapen. Att godtycklighet, lobbyism och röstfiske spökskriver berättelserna om det förflutna. Det vore å andra sidan inte första gången.

Ett annat problem gäller gränsdragningen. Exakt vilka historiska skeenden går det att lagstifta fram en entydig version om? När övergår något från att vara en hypotes till att bli en sanning?

I fallet armenierna visar Gerner & Karlsson, liksom flera andra, att det är svårt att tala om något annat än ett folkmord. Men därifrån till att lagstifta om det övertygande i deras resultat är vägen lång.

Vem dömer?

Sensommaren 1932 var ovanligt regnig; något som naturligtvis påverkade jordbruket i Ukraina negativt. Skördarna stördes av ogräs och angreps därefter av svamp.

Som om detta inte var nog, så hade även de två föregående åren varit klena. På flera håll utbredde sig ren svält. Partidistrikten i Ukraina upplyste under augusti och september Moskva om att bristen på mat bidrog till att situationen snabbt förvärrades. Man skulle inte ha en chans att nå upp till de mål för jordbruket som satts upp i 5-årsplanen.

Politbyrån under Stalins ledning vägrade hörsamma klagomålen. Istället skärptes kraven. Som ett svar på protesterna från bönderna och de lokala partifunktionärerna – protester som bland annat tog sig uttryck i stölder och arbetsvägran – stiftades en ny lag. Den stipulerade dödstraff för ”stöld av kollektiv egendom”. I november 1932 dömdes runt 500 personer till döden, och 20 000 till straffarbete.

Resultatet av nödåren 1930-33 blev att mellan 5,5 och 6,5 miljoner människor dog i Ukraina och Nordkaukasus. Enligt Robert Conquest (1986) berodde detta på Stalin och den politik han och hans parti förde. Conquest talar om ”terrorhunger”, om en medveten strategi för att driva igenom kollektiviseringen och bekriga och utplåna kulakerna som klass.

I en senare studie (2004) vill R.W. Davies och Stephen G. Wheatcroft nyansera Conquests bild av förloppet. De menar att hungerkatastrofen hade flera orsaker: dåligt väder, kommunistpartiets usla relationer till omvärlden, en oförmåga att handskas med jordbruket, felberäkningar m.m. Det var alltså inte enbart en medveten strategi.

I slutändan är dock inte det viktigaste att ställa Conquests resultat mot Davies & Wheatcrofts. Då är det betydligt angelägnare att lägga deras studier bredvid varandra – som ett värn mot tystnaden.

Vilda västern på riktigt

Det är dags för årets Nobelpris i litteratur. Och som vanligt spekuleras det friskt. Vadhållningsfirmorna har sina lågoddsare, kultursidorna sina favoriter. Bland dem som nämns allra flitigast ser jag gärna att Philip Roth eller Amos Oz får priset.

Allra mest hoppas jag dock på amerikanen Cormack McCarthy, fast att han skulle få det är väl inte vidare troligt. Åtminstone nämns han inte i förhandssnacket – vilket å andra sidan inte är en indikator på någonting. Akademin går som bekant sina egna vägar. På gott och ont.

I Sverige är McCarthy förmodligen mest känd för sin Gränstrilogi. Som hans främsta verk hittills brukar dock Blood Meridian (1985) räknas. Den handlar om en grupp soldater som deserterat och tagit sig över gränsen till Mexico. Där jagar de rätt på indianer och skalperar dem; för varje skalp de samlar på sig erhåller de kontant betalning.

Det är blodigt, händelserikt och oerhört grymt. Det slaktas och våldtas och skjuts och rids. Ingen och inget skonas. I centrum av handlingen står en ung grabb, the Kid. Tidpunkten är 1800-talets mitt.

Med tv-serien ”Deadwood” har vi på senare år sett exempel på hur den amerikanska Västern kan skildras realistiskt. Hos McCarthy är realismen än skarpare; faktiskt så frän att den slår över i ett slags mytiskt tillstånd där ondskan under den blodröda solen är lika evig som den är okuvlig.

Vilda västern blir aldrig densamma igen.

Olika spår, samma människa

I förordet till sin klassiska biografi över Erik XIV, resonerar Ingvar Andersson kring vilka spår av en människa som biografen har att arbeta med. Något förenklat kan man säga att dessa är:

- Vad personen gjort
- Vad personen sagt (och skrivit) i officiella sammanhang (kungörelser, propagandaskrifter, tal)
- Vad personen sagt (och skrivit) ”privat” (brev, dagböcker)
- Vad andra människor sagt (och skrivit) om personen.

Fällor som många har tenderat att gå i, inte minst innan källkritiken slog igenom inom historieämnet, är att lägga för stor vikt vid det officiella – eller vid andra människors (många gånger ensidiga) iakttagelser. Detta kan exempelvis sägas vara fallet med äldre skildringar av Gustav Vasa.

Levde föremålet för biografin för väldigt länge sedan, kan dock privata brev och liknande vara mycket svåra att komma över, om de nu ens existerar. Dessutom är gränsen mellan privat och officiellt inte sällan flytande.

Som alltid avgör källornas antal och beskaffenhet hur djupt historikern kan nå. Men bilden av den avporträtterade kan aldrig bli helt tydlig. Ingvar Andersson konstaterar att de ”skiftande belysningarnas samspel [dvs. punkterna ovan]” som bäst kan bidra till ”att ge bilden ett slags stereoskopiskt liv”.

Kung eller inte kung – närmare än så kommer man inte.

Revolutionär i tiden

Che Guevara är i ropet igen, för i dagarna är det 40 år sedan han avrättades i Bolivias djungel. En ny bok om den argentinske gerillakrigaren, skriven av Björn Kumm, har precis släppts. Och i senaste numret av Populär historia finns en lång artikel om honom.

Ernesto ”Che” Guevara, läkarstudenten som hjälpte Fidel Castro till makten på Kuba, har fascinerat många. Under det 1960-tal som var så rikt på hjältar, inte minst ur populärkulturens allt bredare lager, förvandlades han själv till en hjälte. Oresonlig, med automatvapnet i hand och med den väpnade revolutionen som politiskt verktyg, blev han ett föredöme för förtryckta folk i tredje världen. Hans dramatiska död adlade honom sedan till myt.

Att han – vänsterikonen - dessutom utvecklats till en handelsvara, till ett tröjtryck som fortfarande säljer, kan tyckas ironiskt. Men Che Guevara hade turen att hamna rätt i tiden. Han greps av sin revolutionära glöd under en period som återupplivat den revolutionära drömmen.

Om Che Guevara levt sitt liv exakt likadant, fast trettio år senare, är möjligheten stor att vi inte ens skulle ha hört talas om honom. Hur lockande en sådan tanke ter sig, beror väl på tycke och smak.

Kungar och krig

Kungar och krig är ett skällsord i skolorna numera. Ja, egentligen är det ju tre ord. Men de har flutit ihop och utsägs gärna som ett enda. Och det utsöndrar ungefär samma unkna doft som katederundervisning och kvartssamtal.

För precis som det gamla kvartssamtalet, så är ”kungar och krig” någonting otidsenligt. Det är historia på historiskt vis, historia som chauvinism och storvulna gester.

En historia av, om och för män.

Samtidigt säljer den här typen av böcker som aldrig förr. Biografier över kungar och fältherrar, skildringar av slag, krig och konflikter strömmar ur pressarna. Folk läser om Gustav II Adolf och trettioåriga kriget och slaget vid Kursk. Kanske lite i smyg – men likafullt.

Naturligtvis är det ett utslag av en allmän historieboom som pågått sedan slutet av 80-talet och Peter Englunds genombrott. Och ämnet har breddats – visst. Barn, kläder, tårar, känslor, cyklar, kakor: allt har ett förflutet som går att teckna ned och göra bok av.

Att fler människor syns och att fler aspekter av historien ges ett utrymme är givetvis bara att välkomna. Det har dessutom bidragit till att skildringarna av ”kungar och krig” inte längre är vad de en gång var. Nu ägnas tid åt soldaternas vardag, kungafamiljernas sovgemak, våldets mekanismer, krigens verkanshistoria.

Så den konflikt som åtminstone på ytan tycks finnas mellan den gamla typen av historia och den nya, ”moderna” har väldigt lite med den läsande allmänheten att göra. Eller med det som faktiskt produceras. Konflikten är snarare ett utslag av skolornas rädsla för att vara i otakt med tiden.

Tvätta händerna

Ruserna [nordbor, dvs. vikingar] är de orenligaste människor Gud har skapat. De tvättar inte händerna efter måltiden. När de tvättar ansikte och händer går det till på följande sätt. En tjänarinna kommer tidigt varje morgon och har med sig ett stort fat med vatten. Det räcker hon till sin herre och så tvättar han händer, ansikte och hår. Han både tvättar och kammar det i skålen. Sen snyter han sig och spottar i tvättvattnet. När han är färdig, bär flickan skålen till nästa man, som gör på samma sätt.

Ibn Fadlans reseskildring från 900-talet har på senare år blivit nästan lika flitigt citerad här i väst som tidigare i den muslimska världen. Skälen till det är flera. Men det hänger givetvis ihop med vår postmoderna tid, där hierarkier utmanas, identiteter och ursprung sätts i gungning och ”moderna” sanningar relativiseras.

I citatet ovan behöver man dock inte bara fästa sig vid den kulturella överlägsenhet som Ibn Fadlan lägger i dagen. Intresset för hygien och renlighet är nämligen något som går igen i många arabisk/muslimska vittnesmål från (den europeiska) medeltiden.

Bakgrunden till detta är i första hand religiös. Men iakttagandet av renlighet befrämjar också den muslimska läkarvetenskapen. Hos Avicenna – vars Canon medicinae upprätthöll sitt inflytande vid europeiska universitet ännu på 1700-talet – är det ett av huvudnumren. Och en sådan enkel sak som att tvätta händerna, kan ju vara livsavgörande om man ska handskas med en patient. Det insåg man så småningom även i Europa - på 1800-talet.

Att i alla sammanhang motsatsställa religion och vetenskap, är en tämligen fåfänglig syssla.