Eva Ebner

Senaste numret av tidningen Världens historia innehåller kuslig läsning. En av artiklarna tar nämligen upp de otaliga våldtäkter som tyska kvinnor utsattes för av ryska soldater under andra världskrigets slutskede.

Upp emot en miljon kvinnor uppges ha blivit våldtagna när ryssarna ryckte fram mot Berlin österifrån. Många civila flydde i takt med att tyska armén pressades tillbaka. Men åtskilliga blev också kvar, inneslutna i städer och byar. Där löpte de stor risk att dödas, misshandlas och våldtas när ryssarna skulle hämnas alla de övergrepp som tyskarna begått på rysk mark tidigare under kriget.

Starkast intryck gör de ögonvittnesskildringar som finns med i artikeln. En av dem kommer från Eva Ebner. Hon berättar hur två sovjetiska soldater släpar iväg med henne efter erövringen av Danzig 1945. Den ene våldtar henne, den andre håller en kniv mot hennes hals. Fler och fler soldater kommer in i rummet. Övergreppen pågår i timmar. Till slut ber hon för sitt liv inför en officer.

Några timmar senare ber en annan rysk officer henne att peka ut förövarna. De brott de har begått är belagt med dödsstraff. Hon känner igen flera av soldaterna, men väljer att tiga. På så sätt skonar hon deras liv.

Vad ska vi tala om idag då?

I Danmark har man infört en s k innehållskanon i historia. Det innebär i korthet att 25-40 perioder och händelser i dansk och europeisk historia utgör en grund – en kanon – i historieundervisningen.

Bakom beslutet ligger bl a det faktum att danska högskolestudenter har visat sig ha tämligen ytliga historiska kunskaper. Många av dem vet exempelvis inte när D-dagen ägde rum.

Tanken på att historieämnet måste stärkas – i såväl Sverige som Danmark – sympatiserar nog många med. Men meningarna går säkert isär om huruvida den främsta orsaken till detta är elevernas dåliga allmänbildning.

Behöver en elev kunna placera D-dagen exakt i tiden – om hon nu inte har för avsikt att ställa upp i Jeopardy? En del tycker förmodligen att det är viktigare att hon vet vad D-dagen innebar. Och gör hon det, så lär hon också kunna dra slutsatsen att den utspelade sig i slutet av andra världskriget.

Egentligen är hela tanken på att vi skulle kunna komma överens om ett nationellt ”bildningsarv” ganska märklig. I vår föränderliga värld behöver man någonting att hålla fast vid, att orientera sig utifrån – visst. Och historien kan tjäna som ett utmärkt verktyg i det sammanhanget. Den ger perspektiv, erbjuder ett slags ”tidsdjup” som förtydligar identiteten hos enskilda individer och hos hela regioner och länder.

Historia innebär också en möjlighet till inblick i främmande människors villkor. Att ta del av vad andra människor - på andra platser, i andra tider - har levt under för omständigheter, kan ge våra egna liv en ytterligare klangbotten. Det kan, helt enkelt, medföra att vi tar vår egen tid och vår egen tillvaro något mindre för given.

Men vägen fram till ett sådant "bruk" av historien går knappast via klubbandet av ett antal viktiga händelser som alla ska känna till. Om en viss härskare var en landsfader eller en tyrann är en relevant frågeställning. Hur bilden av honom (eller henne) har använts genom historien likaså. Utifrån vilka händelser, och vilken härskare, man sedan väljer att diskutera frågan är dock inte alls lika givet.

Om inte

Attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 har sysselsatt många. Bakgrunden till det och själva händelseförloppet är därför välkända.

En antal högre tyska officerare har länge tyckt att Hitler driver Tyskland i fördärvet. Efter flera inställda kuppförsök bär till slut en av dem, Claus Schenk von Stauffenberg, en väska med en sprängladdning in till kartrummet i Wolfsschanze.

Vid just det tillfället befinner sig Hitler och ytterligare ett tjugotal man därinne. När Stauffenberg en stund senare lämnar rummet igen, utan väska, placeras bomben under ett tungt ekbord, en bit bort från Hitler. Väskan står nämligen i vägen.

Smällen då bomben detonerar är rejäl, och fyra man dödas. Men Hitler överlever. Öppna fönster och skyddet från den tunga bordsskivan bidrar till att skadeverkningarna trots allt inte blir så stora som de hade kunnat bli.

Hitler och naziregimem får fortsätta i ungefär tio månader till. Stauffenberg och hans allierade avrättas.

På senare år har denna händelse varit mumma för folk som är intresserade av s.k. kontrafaktiska resonemang. De har spekulerat rätt friskt i vad som skulle ha hänt om Hitler faktiskt dödats i attentatet.

Skulle kriget då ha avslutats 1944 – med allt vad det innebär av räddade liv och minskat lidande? Och om Hitler hade oskadliggjorts långt tidigare, vilket det fanns planer på, vilken vändning hade historien tagit då?

Det går inte att komma ifrån att den typen av frågeställningar ofta fäster väldigt stor vikt vid historiens aktörer. Och det är klart: utan Hitler hade saker och ting sett annorlunda ut. Men i vilken utsträckning? Hur sliter man egentligen loss en person från det ramverk – den struktur – som omger honom?

Ett jagande efter vind

Häromdagen sändes det sista avsnittet av ”Sopranos” i SVT. Amerikansk tv gjorde detsamma i juni i år.

Direkt efter att serien avslutats i USA började folk vallfärda till Holsten's. Det är den restaurang i New Jersey där den sista scenen i den 86 avsnitt långa serien utspelar sig. Ägaren till restaurangen uppger för SvD att det verkade som om folk kom dit för att ”hitta en ledtråd till hur allt egentligen slutade”.

Mycket har annars avgjorts under de senaste avsnitten. Flera av huvudpersonens – Anthony Sopranos – medarbetare har mördats. Han har avpolletterats av sin psykiater. Hans farbror, den gamla maffiabossen, är senil och hjälplöst fången i det förflutna. Liksom den italiensk-amerikanska maffian är han något som varit, snarare än något som är.

Men vad ingen vet säkert är hur det egentligen gick för Anthony Soprano och hans familj. När slutscenen avbryts och eftertexten så småningom börjar rulla, återstår flera möjligheter. Kanske grips Tony Soprano av FBI-agenter inne på restaurangen. Eller så skjuts han till döds. Eller såras. Eller också äter han helt enkelt middag med sin familj och åker sedan hem.

Det är detta öppna slut som fått Sopranofanatikerna att leta efter ledtrådar på Holsten's.

De flesta av dem inser rimligtvis att inga ledtrådar går att finna. Men de letar lika fullt. För detta att söka efter ett svar där inga svar finns, och att famla efter en verklighet där enbart fiktion bjuds – det har hänt förr. Och det kommer att hända igen.

Skuld och oskuld

I söndagens DN diskuteras andra delen av Dick Harrisons flerbandsverk Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Artikelförfattaren – Kitimbwa Sabuni – är starkt kritisk till Harrison. Kritiken grundar sig främst i att Harrison, enligt Sabuni, driver tesen att ”den europeiska skulden i slavhandeln har blivit kraftigt överdriven av historieförfalskare”.

Sabuni menar att tendensen i Harrisons bok är ytterst kontroversiell. Hade lundaprofessorn varit verksam i USA, skulle han förmodligen ha tappat sitt anseende som forskare om han publicerat något liknande.

Om man inte har läst Harrisons bok är det svårt att ta ställning till huruvida kritiken är befogad. Men Sabunis invändningar pekar ändå på en del intressanta - och samtidigt problematiska - frågor.

En av dessa är naturligtvis förhållandet mellan moral och vetenskap. Hör moral över huvud taget hemma i historieforskningen? Eller är sökandet efter ”sanningen” överordnat allt annat? Sabuni själv anser att ”Harrison lägger grunden för en helt ny syn på världen där solidaritet med de utsatta inte är moraliskt påbjuden”.

En fråga som tangerar detta är vilka följder ett forskningsresultat eventuellt kan få. Och vilket ansvar forskaren har för det.

Harrison påtalar exempelvis att det fanns en utbredd slavhandel på den afrikanska kontinenten redan innan européerna kom dit, och att det underlättade den senare, transatlantiska handeln. Han understyrker även att afrikanska härskare sålde mängder med slavar till de vita slavhandlarna.

Nyanserar han därmed också debatten? Eller lägger han delvis skulden för slaveriet på afrikanerna själva? Enligt Sabuni gör han det sistnämnda, och går i och med det vissa rasisters ärenden.

Att Harrison inom kort svarar på kritiken är väl inte en alltför vild gissning.

Skrattet som botemedel

”Anno 1566 syntes döden med en lie hugga av huvudkålen i en kålgård i Sudertorp, så att slagen hördes och kålhuvudena föllo omkull.”

Detta står att läsa i prästen Joen Klints handskrift ”Om meteorer”. Klint pekar i citatet på ett varsel om den stora pest som drabbade Sverige just det året, 1566. Pesten förknippas ju annars ofta med digerdöden på 1300-talet. Men som Dick Harrison och andra ofta har påmint om, så var denna sjukdom ständigt återkommande under flera århundraden.

Enbart under Vasatiden slog farsoten till 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653 och 1657.

Att människor i efterhand försökte sätta in sjukdomen i ett sammanhang är inte märkligt. Den gavs en anledning att dra fram just då och på det vis som skedde. Och man visade - som Joen Klint – på olika typer av järtecken som varslat om den.

Men man hade också idéer om hur pesten skulle tacklas. I en handskrift från slutet av 1500-talet uppmanas folk att hålla sin boning ”väl torr och icke sånk (fuktig) eller dammaktig”. Vidare bör man elda med en ”god rök” bestående av bland annat kanelbark, muskotblomma och enbärsträ.

Ens eget uppträdande är också viktigt. Man måste akta sig för vrede, sorg, ångest och fruktan. Istället ska man hålla sig glad och lättsinnig, ”bruka sång, harpolek… och andra sådana spel och lustighet”.

Ett gott skratt förlänger som bekant livet.

En varm skolsal

Joseph Henry hade provat på flera olika yrken innan han 1826 hoppade på en lärartjänst. Han drevs knappast av någon pedagogisk iver, och lönen var onämnbar. Men skolsalen i staden Albany i USA skulle åtminstone vara varm. Och för en som tillbringat åtskilliga vintermånader som lantmätare i gränstrakterna mot Kanada, var värme inte att förakta.

Tyvärr så var inte den eldade skolsalen nog för de uttråkade bondpojkarna i klassen. De var praktiskt lagda, och när bokliga studier kom på tapeten stökade de mest.

I syfte att roa pojkarna lindade Henry en dag lite koppartråd runt ett järnstycke. Sedan drev han med hjälp av ett Voltabatteri elektricitet genom tråden. På ett ögonblick hade järnstycket förvandlats till en magnet som kunde lyfta metallbitar på fyra kilo.

Pojkarna i klassen greps genast av samma iver som Henry. De virade runt ännu fler koppartrådar – och elektromagneten kunde bära nio kilo. De lindade trådarna tätare, så tätt att det började spraka om dem. Då isolerade de dem med tygremsor klippta från Henrys hustrus klänningar.

Inom några år hade Henry flyttat uppfinningen utomhus och hissat upp den i en byggnadsställning. Folk kom från när och fjärran för att beskåda den. Numera kunde den av elektricitet magnetiserade järnbiten lyfta 680 kilo.

Hela idén med att experimentet hade Henry fått från en brittisk artilleriofficer vid namn William Sturgeon. Denne hade i en tidskrift redogjort för hur han lyckats få liv i ett järnstycke med hjälp av den mystiska elektriska ”strömmen”.

Sturgeon hade dock inte vetat vad han skulle göra med sina resultat. Men det visste uppenbarligen Henry. Ett par år senare uppfann han dessutom telegrafen, med samma typ av teknik. Fast i slutet av 1820-talet var han nog mest tacksam för att han fått någorlunda lugn i sin uppvärmda skolsal.