Ett jagande efter vind

Häromdagen sändes det sista avsnittet av ”Sopranos” i SVT. Amerikansk tv gjorde detsamma i juni i år.

Direkt efter att serien avslutats i USA började folk vallfärda till Holsten's. Det är den restaurang i New Jersey där den sista scenen i den 86 avsnitt långa serien utspelar sig. Ägaren till restaurangen uppger för SvD att det verkade som om folk kom dit för att ”hitta en ledtråd till hur allt egentligen slutade”.

Mycket har annars avgjorts under de senaste avsnitten. Flera av huvudpersonens – Anthony Sopranos – medarbetare har mördats. Han har avpolletterats av sin psykiater. Hans farbror, den gamla maffiabossen, är senil och hjälplöst fången i det förflutna. Liksom den italiensk-amerikanska maffian är han något som varit, snarare än något som är.

Men vad ingen vet säkert är hur det egentligen gick för Anthony Soprano och hans familj. När slutscenen avbryts och eftertexten så småningom börjar rulla, återstår flera möjligheter. Kanske grips Tony Soprano av FBI-agenter inne på restaurangen. Eller så skjuts han till döds. Eller såras. Eller också äter han helt enkelt middag med sin familj och åker sedan hem.

Det är detta öppna slut som fått Sopranofanatikerna att leta efter ledtrådar på Holsten's.

De flesta av dem inser rimligtvis att inga ledtrådar går att finna. Men de letar lika fullt. För detta att söka efter ett svar där inga svar finns, och att famla efter en verklighet där enbart fiktion bjuds – det har hänt förr. Och det kommer att hända igen.

Skuld och oskuld

I söndagens DN diskuteras andra delen av Dick Harrisons flerbandsverk Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Artikelförfattaren – Kitimbwa Sabuni – är starkt kritisk till Harrison. Kritiken grundar sig främst i att Harrison, enligt Sabuni, driver tesen att ”den europeiska skulden i slavhandeln har blivit kraftigt överdriven av historieförfalskare”.

Sabuni menar att tendensen i Harrisons bok är ytterst kontroversiell. Hade lundaprofessorn varit verksam i USA, skulle han förmodligen ha tappat sitt anseende som forskare om han publicerat något liknande.

Om man inte har läst Harrisons bok är det svårt att ta ställning till huruvida kritiken är befogad. Men Sabunis invändningar pekar ändå på en del intressanta - och samtidigt problematiska - frågor.

En av dessa är naturligtvis förhållandet mellan moral och vetenskap. Hör moral över huvud taget hemma i historieforskningen? Eller är sökandet efter ”sanningen” överordnat allt annat? Sabuni själv anser att ”Harrison lägger grunden för en helt ny syn på världen där solidaritet med de utsatta inte är moraliskt påbjuden”.

En fråga som tangerar detta är vilka följder ett forskningsresultat eventuellt kan få. Och vilket ansvar forskaren har för det.

Harrison påtalar exempelvis att det fanns en utbredd slavhandel på den afrikanska kontinenten redan innan européerna kom dit, och att det underlättade den senare, transatlantiska handeln. Han understyrker även att afrikanska härskare sålde mängder med slavar till de vita slavhandlarna.

Nyanserar han därmed också debatten? Eller lägger han delvis skulden för slaveriet på afrikanerna själva? Enligt Sabuni gör han det sistnämnda, och går i och med det vissa rasisters ärenden.

Att Harrison inom kort svarar på kritiken är väl inte en alltför vild gissning.

Skrattet som botemedel

”Anno 1566 syntes döden med en lie hugga av huvudkålen i en kålgård i Sudertorp, så att slagen hördes och kålhuvudena föllo omkull.”

Detta står att läsa i prästen Joen Klints handskrift ”Om meteorer”. Klint pekar i citatet på ett varsel om den stora pest som drabbade Sverige just det året, 1566. Pesten förknippas ju annars ofta med digerdöden på 1300-talet. Men som Dick Harrison och andra ofta har påmint om, så var denna sjukdom ständigt återkommande under flera århundraden.

Enbart under Vasatiden slog farsoten till 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653 och 1657.

Att människor i efterhand försökte sätta in sjukdomen i ett sammanhang är inte märkligt. Den gavs en anledning att dra fram just då och på det vis som skedde. Och man visade - som Joen Klint – på olika typer av järtecken som varslat om den.

Men man hade också idéer om hur pesten skulle tacklas. I en handskrift från slutet av 1500-talet uppmanas folk att hålla sin boning ”väl torr och icke sånk (fuktig) eller dammaktig”. Vidare bör man elda med en ”god rök” bestående av bland annat kanelbark, muskotblomma och enbärsträ.

Ens eget uppträdande är också viktigt. Man måste akta sig för vrede, sorg, ångest och fruktan. Istället ska man hålla sig glad och lättsinnig, ”bruka sång, harpolek… och andra sådana spel och lustighet”.

Ett gott skratt förlänger som bekant livet.

En varm skolsal

Joseph Henry hade provat på flera olika yrken innan han 1826 hoppade på en lärartjänst. Han drevs knappast av någon pedagogisk iver, och lönen var onämnbar. Men skolsalen i staden Albany i USA skulle åtminstone vara varm. Och för en som tillbringat åtskilliga vintermånader som lantmätare i gränstrakterna mot Kanada, var värme inte att förakta.

Tyvärr så var inte den eldade skolsalen nog för de uttråkade bondpojkarna i klassen. De var praktiskt lagda, och när bokliga studier kom på tapeten stökade de mest.

I syfte att roa pojkarna lindade Henry en dag lite koppartråd runt ett järnstycke. Sedan drev han med hjälp av ett Voltabatteri elektricitet genom tråden. På ett ögonblick hade järnstycket förvandlats till en magnet som kunde lyfta metallbitar på fyra kilo.

Pojkarna i klassen greps genast av samma iver som Henry. De virade runt ännu fler koppartrådar – och elektromagneten kunde bära nio kilo. De lindade trådarna tätare, så tätt att det började spraka om dem. Då isolerade de dem med tygremsor klippta från Henrys hustrus klänningar.

Inom några år hade Henry flyttat uppfinningen utomhus och hissat upp den i en byggnadsställning. Folk kom från när och fjärran för att beskåda den. Numera kunde den av elektricitet magnetiserade järnbiten lyfta 680 kilo.

Hela idén med att experimentet hade Henry fått från en brittisk artilleriofficer vid namn William Sturgeon. Denne hade i en tidskrift redogjort för hur han lyckats få liv i ett järnstycke med hjälp av den mystiska elektriska ”strömmen”.

Sturgeon hade dock inte vetat vad han skulle göra med sina resultat. Men det visste uppenbarligen Henry. Ett par år senare uppfann han dessutom telegrafen, med samma typ av teknik. Fast i slutet av 1820-talet var han nog mest tacksam för att han fått någorlunda lugn i sin uppvärmda skolsal.

Kvinnor och män

Man föds inte till kvinna, man blir det.

Simone de Beauvoirs bekanta citat från Det andra könet är ett exempel på hur man med hjälp av ett genusperspektiv kan förklara bristen på jämställdhet i ett samhälle. Män blir män och kvinnor kvinnor – inte därför att de biologiskt är betingade till det, utan därför att samhället socialt är organiserat på just ett sådant vis. Vi lär oss våra kön.

Och vad är det då som kvinnor – och män – lär sig? Ja, bland annat att det är skillnad på vilka normer som gäller för sexuallivet. Män ska erövra, ha flera partner, sprida sina gener.

Kvinnor som lever på samma sätt är lätta på foten, vidlyftiga, ”horor”. Om de utsätts för någon typ av övergrepp – såsom en våldtäkt – är det dessutom stor risk att deras ”lättfärdighet” slår tillbaka på dem. De tvingas redogöra för den, den ställs ut till allmän beskådan.

Om detta och mycket annat kan man läsa i boken Genus av Helena Josefson. Vill man sedan få det bekräftat via en empirisk studie, räcker det att klicka sig fram till någon av kvällstidningarnas nätupplagor.

Just idag

Framtidens museum

På Det tyska historiska museet i Berlin kan man numera beskåda Adolf Hitlers jordglob. Det var bland annat denna jättelika glob som Hitler tog hjälp av när han drog upp sina planer på att erövra världen; och det var en mindre version av den som Charlie Chaplin bollade med i filmen ”Diktatorn”.

Förutom jordgloben kan museet också visa upp Napoleons hatt, uppger SVD. Att just den har hamnat på ett museum över tysk historia, hänger ihop med fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Denne lade nämligen beslag på hatten efter slaget vid Waterloo.

Enligt uppgift ska ytterligare runt 8000 föremål finnas på museet. Det är väl en inte alltför vild gissning att delar av berlinmuren finns där, liksom ännu fler materiella lämningar från den nazistiska eran. Och därutöver? Preussen? Bayern? Lübeck?

Listan kan nog göras lång.

Att vissa föremål av olika anledningar får en alldeles speciell laddning är knappast något sensationellt. Och ju färre det finns av dem, desto starkare blir den spänning som utstrålar från dem.

Från vår egen tid - där utbudet av prylar är lika stort som fixeringen vid dem är intensiv – är det inte helt lätt att urskilja vad som kommer att leta sig in i framtidens museimontrar.

Precis som tidigare lär bemärkta personers attiraljer ställas ut. Likaså föremål som förknippas med omvälvande händelser, avgörande ögonblick. Och möjligen också en och annan idé, svävande ovanför ett berg av förbrukningsvaror.

Konservatismens fader

Vem är konservatismens fader?

Aristokraten och whigpolitikern Edmund Burke svarar många. Och det är inte så särdeles märkligt. I Burkes Reflections on the Revolution in France (1790) återfinns nämligen flera av de tankar som under 1800-talet kom att förknippas med konservatismen.

Som titeln antyder är det främst den franska revolutionen som står i skottgluggen. En revolution innebär ju ett radikalt brott med traditionen. Det politiska eller ekonomiska systemet, eller den rådande tankestrukturen, slås i spillror – och ersätts av något nytt. Detta är för Burke den yttersta av fasor. Han talar om 1789 som Satan på jorden.

För Burke – och sedermera för de konservativa – är det politiska systemet ett resultat av generationers klokhet och erfarenhet. Att göra våld på det är därför detsamma som att göra våld på såväl samtiden som det förflutna. Men inte nog med det. För revolutioner drabbar även framtiden: när det bestående, ”den heliga staten”, en gång rivits ned, kan ju inte heller kommande genrationer ta del av den.

Att utnämna Burke till ”konservatismens fader” är emellertid inte helt oproblematiskt. I hans bok (eller stridsskrift) nämns inte ens ordet ’konservatism’. Och det är faktiskt tveksamt om han någonsin använder det.

Till detta kommer att Burke inte är ute efter att grunda en ideologi. Han har bara ett för ögonen: att argumentera för att den franska revolutionen är förkastlig. Resten är eftervärldens verk. Precis som i fallet med Jesus och kristendomen, för övrigt.