Jordens skapelse

Om mindre än en månad – den 26 oktober närmare bestämt – har vi anledning att fira. Då är det nämligen 6011 år sedan världen skapades.

I alla fall skedde det vid den tidpunkten enligt den irländske ärkebiskopen James Ussher (1581-1656). Han tog nämligen Bibeln till hjälp och slöt sig till att skapelsen började natten mot den 26 oktober år 4004 f. Kr. Klockan 9 på morgonen var den fullbordad.

Sina beräkningar lade Ussher fram i Annales veteris testamenti (ung. Gamla testamentets annaler). Att jorden fick bli nästan 6000 år gammal byggde på en äldre, väletablerad tradition. Man har velat se detta som ett utslag av att jordens ålder kopplades samman med skapelsens sex dagar.

Usshers slutsatser om Skapelsens morgon kom att leva vidare ända in på 1800-talet. De utmanades främst av geologer som menade att jorden måste vara äldre. Senare kom Charles Darwins lära om evolutionen att stödja geologerna i den tanken.

Helt utraderad är emellertid inte Usshers datering. Bland annat fortlever den inom vissa kristna högergrupper. Huruvida de tänker slå klackarna i taket den 26:e eller inte, låter jag dock var osagt.

Konung av Guds nåde

Madame de Sevigné – en hovdam som vistades i kretsen kring Ludvig XIV – ger oss följande glimt av Solkungen i ett brev till sin dotter år 1664:

Kungen hade på sistone fuskat i skaldeyrket. Häromdagen gjorde han en liten madrigal, som han själv inte fann märkvärdig. Så en morgon sade han till en av sina marskalkar: ”Herr marskalk, var vänlig och titta på den här madrigalen och säg, om Ni någonsin läst något så dumt…”

Då marskalken läst den, sade han till kungen: ”Ers majestät har ett omdöme som är gudomligt. Just precis. Detta är den dummaste och löjligaste madrigal jag någonsin läst.”

Kungen brast i skratt och sade: ”Stämmer det inte, att det är en dumbom, som skrivit den?”

”Sire, man kan inte ge honom något annat namn.”

”Gott”, sade kungen. ”Jag är förtjust, att Ni värderat den efter förtjänst. Det är jag som är författaren.”

”Men Sire, vilket förräderi. Må ers majestät tillåta mig att läsa den på nytt, jag var alltför snabb!”

Madame de Sevignés brev slutar med reflektionen, att det är svårt för en man i kungens ställning att få höra sanningen.

Kanske skulle man kunna försvara den stackars marskalken genom att tillägga: och det är svårt för människorna i närheten av en person som kungen, att veta vilken sanningen är.

Att klå dansken

Ärkebiskopen hade varit ute i god tid. Redan vid ett kyrkomöte 1475 hade han luftat sina planer på ett fullvärdigt universitet inom rikets gränser. Detta eftersom antalet studieresor utomlands – framförallt till de nordtyska universiteten – ständigt ökade.

Själv hade ärkebiskopen – Jacob Ulfsson – studerat i både Rostock och Paris. Därefter hade han vistats fem år vid kurian i Rom. 1469 hade han beklätt Sveriges ledande kyrkliga ämbete.

Tiden i Rom skulle han få nytta av nu. För den supplik som planerna på ett inhemskt universitet mynnade ut i, sommaren efter kyrkomötet, sändes just till Rom.

Och där fastnade den – i den påvliga byråkratin.

Samtidigt slapp ett rykte lös att även danskarna hade planer på att grunda ett universitet. Visserligen befann sig Sverige officiellt i union med dem sedan 80 år tillbaka. Men likafullt ville man hinna före dem, bli först i Norden med ett eget universitet.

Drygt ett halvår senare beviljades så äntligen suppliken. Bullan utfärdades och kom med kurir till Sverige. På hösten 1477 startade verksamheten i Uppsala – med domkapitlets kaniker som lärare. Och med Jacob Ulfsson som kansler.

Först två år senare fick danskarna sitt universitet, i Köpenhamn. Att det allt sedan 1430-talet fanns ett studium generale i Lund, tog man från svenskt håll lätt på för stunden.

Nyttan med historia

Aftonbladets nätupplaga rapporterar om en ny lärobok i rysk historia. Bakom boken står personer i närheten av Putin och regeringspartiets ungdomsförbund. Syftet sägs vara att inympa patriotism i de ryska skoleleverna: boken ”ska lära ryska skolbarn att känna stolthet för sitt land”. Och det ska bland annat ske genom att Josef Stalin glorifieras och görs till en hjälte.

Ett sådant bruk av historia har Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson beskrivit i boken Folkmordens historia. De talar där om något som de benämner ideologiskt historiebruk. Vilket handlar om ”att konstruera ett historiskt meningssammanhang som förmår övertyga och påverka mer än att ge historiska kunskaper”.

Detta är också det uttryckliga målet med läroboken. De ansvariga för den menar nämligen att historievetenskapen respektive en lärobok i historia har skilda uppgifter. Vetenskapen söker sanningen, läroböcker undervisar människor i hur de ska förhålla sig till sig själva, till omvärlden, till sitt land och – får man förmoda – till Vladimir Putin.

Myten om germanerna

En tänkvärd passage i Maja Hagermans bok Det rena landet handlar om germaner. Eller snarare: om hur myten om germanerna först kom i svang.

Det var ju Tacitus, Jordanes och andra antika författare som inledningsvis satte begreppet ’germaner’ på pränt; germanerna själva skrev på den tiden inte något som har bevarats. Därmed blev det också folk utifrån som definierade och tilldelade germanerna vissa egenskaper: blåögda, blonda, högresta, stridslystna och så vidare.

Och på den vägen fortsatte det.

Inte heller vikingarna lämnade efter sig skrifter i någon högre utsträckning (dvs. knappast alls). Även deras ”natur” är konstruerad av främmande människor, framför allt av kristna nere på kontinenten.

Konstruktionen av germaner och vikingar levde sedan vidare. Länge. För den hade laddats med en sådan energi att den – när den väl imploderade - var nästan omöjlig att kyla av. Och visst är det så: att de föreställningar om oss själva som sitter djupast rotade, inte sällan har någon annan till upphovsman.

Per Brahes pedagogik

Greve Per Brahe den äldres Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk (1581) innehåller bland annat följande sentens:

Den sitt barn kärt haver, han håller det städse under riset.

Denna bryska uppmaning hänger samman med en syn på barnet – ja, på människan över huvud taget – som något i grunden förtappat. Via arvsynden har ondskan fått fäste i världen. Och den går inte att bli av med. Endast Guds nåd kan rädda oss.

Därför gäller det att hålla ondskan i schack. Annars får vi det ’allas krig mot alla’ som filosofen Thomas Hobbes talar om.

Men det är inte bara genom våld som djävulen i barnet ska hållas stången. Kunskap och färdigheter är andra medel: teologi, latin, etik, aritmetik, vältalighet, historia, fäktning, ridning. Och allt enligt ett väl inrutat schema. Struktur och strama tyglar är också ett sätt att mota fan i grind.

Vänder man uppochned på hela resonemanget (som Rousseau gjorde) blir pedagogiken istället den rakt motsatta. Eftersom barnet till sin natur är gott, är det viktigt att det ges fritt spelrum. Väck med scheman och disciplin och herrans tukt och förmaning. Ställ ut ungen i världen och låt den ta för sig bäst den vill. Eller uttryckt på ett något annorlunda sätt: låt henne ’forska’.

Annars finns risk att hon blir – ondskefull.

Anställd i helvetet

Flera stora dagstidningar rapporterar i dagarna om ett antal fotografier som offentliggjorts av Förintelsemuseet i Washington.

På de flesta av dem syns tyskar i uniform. Män och kvinnor. Barn. På ett fotografi tänder någon en julgran, på ett annat ligger man avspänt tillbakalutad i solen. På ett tredje tycks samtliga närvarande vara på väg att explodera av skratt. En mössprydd man håller i ett dragspel.

Det som gör bilderna så fruktansvärda är att människorna på dem arbetar i Auschwitz. De deltar alltså på ett eller annat sätt i ett av historiens värsta massmord. Och samtidigt ägnar de sig åt sådant som de flesta människor gör: firar jul, solar, leker med sina barn.

De framstår på fotografierna som mänskliga.

Och kanske är det just här som Förintelsen blir som allra svårast att ta in. För den pågick på så många olika nivåer – och de som medverkade går därför inte bara att avfärda som omänskliga. Hur man än försöker.

Om vänskap

Om vänskap funnes. Så heter en bok av Slas. Och sett enbart till titeln kan man ju få för sig att Slas tvivlar på om vänskap över huvud taget existerar.

En som knappast tvivlar på det är Eva Österberg. I sin senaste bok, betitlad just Vänskap, vänder hon ut och in på ämnet på ett sätt som borde kunna få till och med Slas att ändra sig.

Om det nu skulle behövas.

Hur som helst så finns det givetvis en hel del exempel på vänskap som har förevigats genom historien. Gilgamesh och Enkidu, Akilles och Patroklos, Selma Lagerlöf och Sophie Elkan. Många har också uttalat sig om ”fenomenet”: Petrarca, Rousseau, Stefan Zweig.

Naturligtvis finns det vissa gränsdragningsproblem. Företeelser som de flesta intuitivt vet vad det är, kan vara ytterst svåra att nagla fast och entydigt definiera.

Vad är vänskap, vad kärlek? Kräver vänskap jämlikhet?

Den som läst Slas bok om honom själv och Pär Rådström i Paris, nickar instämmande.

Ett ansträngt huvud

Av de fyra större artärer som löper till hjärnan, är tre helt igensatta. Men även den fjärde artären är förkalkad. Detta finner man vid den obduktion som utförs dagen efter hans död.

En så här grov rubbning av cirkulationen i hjärnan för med sig en hel del: förlamningssymtom, trötthet, olust, talrubbningar, emotionell bedövning och – paranoia.

Så kanske finns det ett samband mellan det alltmer utsatta personliga tillståndet och den ökade terrorn i hans land? För proppar och blödningar i bägge hjärnhalvorna samt i hjärnbarken, visar att han de sista åren av sitt liv måste ha haft flera mindre slaganfall.

Och därtill några större.

Drygt tio månader före sin död drabbas han så av ytterligare en stor stroke. I Tio hjärnor skriver David H Ingvar:

[Han] invalidiseras massivt med total högersidig förlamning och markant talstörning… Efter detta slaganfall blir [han] i princip politiskt helt inaktiv.

Med ledaren för landet satt ur spel, kan de presumtiva tronföljarna flytta fram sina positioner. Ledaren själv kan inte påverka det maktspel som nu pågår helt öppet. Vem han helst ser som sin efterträdare, blir i slutändan inte något man behöver ta hänsyn till.

När Lenin dör den 21 januari 1924 är han 54 år gammal. Åtgärder för att balsamera hans kropp – och bevara hans hjärna – vidtas omedelbart.

Vem skapade Amerika?

Om ni klickar här får ni se en karta som är ganska dyr. Den finns på Kongressbiblioteket i Washington, och när den köptes in kostade den 10 miljoner dollar.

Att den finns i USA, och att man just där var villig att betala så mycket för den, är ingen tillfällighet. För denna så kallade Waldseemüllerkarta från 1507 är den första kända där namnet 'Amerika' förekommer. Och där Amerika utmålas som en egen, fristående kontinent i den västra hemisfären.

Kartan ritades av den tyska kartografen Martin Waldseemüller (och hans kollega Ringmann). I utförandet av den gjorde Waldseemüller bruk av longitud och latitud. Det hade han lärt sig av Ptolemaios. Dessutom tog han hänsyn till de nya uppgifter som strömmade in från sjöfarare som Christofer Columbus och Amerigo Vespucci (som också fick ge namn åt kontinenten).

Columbus begrep ju som bekant aldrig att han hittat fram till en ny kontinent. Men det gjorde Vespucci. Och Waldseemüller.

Så visst - Columbus må ha "upptäckt" Amerika. Men han skapade det inte.

Vikingarna och al-Qaida

I det senaste, alltid lika fullmatade numret av Pennan & Svärdet (Tidskrift för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) skriver Dick Harrison om Harald Hårdråde: den siste vikingakungen.

Harald Hårdråde (som egentligen hette Sigurdsson) var norskättad och halvbror till Olav den helige. Under sitt minst sagt dramatiska liv hann han med en hel del – innan han slutligen stupade i slaget vid Stamford Bridge 1066.

Efter ett fältslag som förlorats befann sig Harald på flykt. Han färdades då genom Sverige. Han besökte storfurst Jaroslav i Kiev. Han tjänstegjorde som soldat i Väringagardet i Konstantinopel. Under den tiden tycks han även ha gjort viktiga insatser på Sicilien och i södra Italien.

Harald Hårdråde var, med andra ord, en typisk viking.

För en sak som är slående med vikingar är att de kan dyka upp var som helst. Ingen vet exakt vad ordet ’viking’ står för. Ingen vet hur stor del av männen i ett samhälle som var vikingar, eller ens om man var det hela tiden. Och vad var egentligen deras huvudsysselsättning: plundring, handel, kolonisation? Allt på en gång?

Men trots – eller kanske på grund av - detta så finns de alltså överallt: på Grönland, Island och Irland, i Frankrike, Skandinavien, Turkiet, södra Italien, England, Skottland, Ukraina - ja till och med i Nordamerika.

Så snart det drar ihop sig till strid. Närhelst ett kloster eller en kyrka plundras. Mitt uppe i tidens stora politiska konflikter:Vikingar!

Ändå är de berättande källorna förhållandevis få; och framför allt är de tendentiösa. Någon gång kan man misstänka att vikingarna får klä skott för det mesta av tidens misshälligheter: de blir ett verktyg för att förstå den banala ondskan.

Däri – och endast däri – liknar de al-Qaida.

Med facit i hand

Den sista säsongen av tv-serien Rome har börjat visas på Canal+. Och man tar vid där förra säsongen slutade: med Caesar liggande blodig i sin vita toga på golvet i Pompeius teater.

I andra avsnittet hettar det sedan till rejält mellan Octavianus och Marcus Antonius. Till slut får den råbarkade Antonius nog av Octavianus uppstudsighet, och han visar handgripligen spolingen till rätta.

Det kunde vara en rätt grym scen: en vuxen man som misshandlar en fjunig pojkvasker.

Men för dramatiseringar som lägger sig vinn om att någorlunda troget följa historien, finns alltid en viss risk att publiken så att säga flyr in i handböckerna. Octavianus får visserligen stryk just nu. Och det är ju hemskt. Men vi vet vad som komma skall. Det är nästan så att man vill ropa till Marcus Antonius:

– Slå du bara. För det finns en plats som heter Actium…

Det en serie som Rome vinner i historisk trovärdighet, riskerar den att förlora i dramatisk nerv. Kom sen och säg att kunskap lönar sig!

En stridsvagn som stridsäpple

För några år sedan hamnade jag i en dispyt. Ämnet var stridsvagnar. Jag höll på ryssarnas T-34, min antagonist på tyskarnas Panther. Vi dunkade varandra i huvudet med fakta: kanonkalibrar, maxfarter, skydd.

Problemet var naturligtvis - som alltid - att vi talade förbi varandra. Han tänkte sig ett slags tornering: T-34:an och Panthern uppställda mitt emot varandra på ett öppet fält.

Själv föreställde jag mig en lerig, myllrande östfront. Massor av stridsvagnar som kör fast, som bombas sönder och beskjuts med pansarvärn. Och då var ju den ryska vagnen att föredra. Den var rörligare, smidigare och framför allt lättare att ersätta.

Begrep han inte det?

Nej. Därför att för honom var det vagn mot vagn som gällde. Det var de enda omständigheter som betydde något.

Så här i efterhand ger jag honom gärna rätt. Det bekymrar mig inte det minsta. Vad som är värre är att jag alls hamnade i en sådan diskussion. Att jag med näbbar och klor försvarade en stridvagnsmodell (och en rysk dessutom). Vi skrek nog till och med åt varandra. Folk stannade och tittade.

Och jag stod upp för min T-34. Frågan är bara varför.