Vikingarna och al-Qaida

I det senaste, alltid lika fullmatade numret av Pennan & Svärdet (Tidskrift för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) skriver Dick Harrison om Harald Hårdråde: den siste vikingakungen.

Harald Hårdråde (som egentligen hette Sigurdsson) var norskättad och halvbror till Olav den helige. Under sitt minst sagt dramatiska liv hann han med en hel del – innan han slutligen stupade i slaget vid Stamford Bridge 1066.

Efter ett fältslag som förlorats befann sig Harald på flykt. Han färdades då genom Sverige. Han besökte storfurst Jaroslav i Kiev. Han tjänstegjorde som soldat i Väringagardet i Konstantinopel. Under den tiden tycks han även ha gjort viktiga insatser på Sicilien och i södra Italien.

Harald Hårdråde var, med andra ord, en typisk viking.

För en sak som är slående med vikingar är att de kan dyka upp var som helst. Ingen vet exakt vad ordet ’viking’ står för. Ingen vet hur stor del av männen i ett samhälle som var vikingar, eller ens om man var det hela tiden. Och vad var egentligen deras huvudsysselsättning: plundring, handel, kolonisation? Allt på en gång?

Men trots – eller kanske på grund av - detta så finns de alltså överallt: på Grönland, Island och Irland, i Frankrike, Skandinavien, Turkiet, södra Italien, England, Skottland, Ukraina - ja till och med i Nordamerika.

Så snart det drar ihop sig till strid. Närhelst ett kloster eller en kyrka plundras. Mitt uppe i tidens stora politiska konflikter:Vikingar!

Ändå är de berättande källorna förhållandevis få; och framför allt är de tendentiösa. Någon gång kan man misstänka att vikingarna får klä skott för det mesta av tidens misshälligheter: de blir ett verktyg för att förstå den banala ondskan.

Däri – och endast däri – liknar de al-Qaida.