Flera stora dagstidningar rapporterar i dagarna om ett antal fotografier som offentliggjorts av Förintelsemuseet i Washington.
På de flesta av dem syns tyskar i uniform. Män och kvinnor. Barn. På ett fotografi tänder någon en julgran, på ett annat ligger man avspänt tillbakalutad i solen. På ett tredje tycks samtliga närvarande vara på väg att explodera av skratt. En mössprydd man håller i ett dragspel.
Det som gör bilderna så fruktansvärda är att människorna på dem arbetar i Auschwitz. De deltar alltså på ett eller annat sätt i ett av historiens värsta massmord. Och samtidigt ägnar de sig åt sådant som de flesta människor gör: firar jul, solar, leker med sina barn.
De framstår på fotografierna som mänskliga.
Och kanske är det just här som Förintelsen blir som allra svårast att ta in. För den pågick på så många olika nivåer – och de som medverkade går därför inte bara att avfärda som omänskliga. Hur man än försöker.
söndag 23 september 2007
Anställd i helvetet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är kanske svårt att ta in om man är van vid att projicera "det onda" på "de andra". Det är lätt att avfärda det som skrämmer med ord som barbari och omänsklighet, men det förklarar inget. I ordets kallaste innebörd var Förintelsen en "civiliserad" plan med rötter i 1800-talets västerländska kolonialpolitik. Om det vore så lätt att vi alltid kunde peka finger åt den grymma barbaren från vår egen civiliserade, moraliskt överlägsna blickpunkt!
Klart att många hellre vill identifiera sig med offren, trots att deras öde var fasansfullt. Men vi får aldrig glömma ondskans banalitet, aldrig glömma fängelseexperimentet i Stanford, som visade hur fullständigt normala människor mer än gärna tjänar ett förtryckande system.
Socialpsykologen Philip Zimbardo, som ledde Stanford-experimentet, har också skrivit en bok som heter The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil. Historikern Christopher Browning har skrivit om de alldagliga människorna som deltog i Förintelsen i Ordinary Men : Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland (1992). Det märkligaste i Brownings bok är att han visar hur männen i polisenheterna kunde välja att avstå från morduppdragen utan att drabbas av repressalier. Man kan alltså inte förklara Förintelsen enbart som tvång under en totalitär diktatur - det fanns möjligheter att göra passivt motstånd, men få utnyttjade denna möjlighet.
... men det finns också hopp. De som hjälpte nazisternas offer var också de fullständigt normala, mänskliga (inte övermänskliga!) individer. Vad fick dem att göra gott? Det vore en spännande fråga att få svar på.
Du beskriver väl vad jag själv försöker komma åt med mitt ganska korta inlägg. Det är intressant att du nämner Brownings bok. Jag håller på att skriva en lite längre sak om den, som kommer på min "privata" blogg (http://patrikgodin.blogg.se/) endera dagen. Det du nämner om hans bok (att man faktiskt kunde avstå) kommer nog som en överraskning för många.
Skicka en kommentar