Kvinnor och män

Man föds inte till kvinna, man blir det.

Simone de Beauvoirs bekanta citat från Det andra könet är ett exempel på hur man med hjälp av ett genusperspektiv kan förklara bristen på jämställdhet i ett samhälle. Män blir män och kvinnor kvinnor – inte därför att de biologiskt är betingade till det, utan därför att samhället socialt är organiserat på just ett sådant vis. Vi lär oss våra kön.

Och vad är det då som kvinnor – och män – lär sig? Ja, bland annat att det är skillnad på vilka normer som gäller för sexuallivet. Män ska erövra, ha flera partner, sprida sina gener.

Kvinnor som lever på samma sätt är lätta på foten, vidlyftiga, ”horor”. Om de utsätts för någon typ av övergrepp – såsom en våldtäkt – är det dessutom stor risk att deras ”lättfärdighet” slår tillbaka på dem. De tvingas redogöra för den, den ställs ut till allmän beskådan.

Om detta och mycket annat kan man läsa i boken Genus av Helena Josefson. Vill man sedan få det bekräftat via en empirisk studie, räcker det att klicka sig fram till någon av kvällstidningarnas nätupplagor.

Just idag

Framtidens museum

På Det tyska historiska museet i Berlin kan man numera beskåda Adolf Hitlers jordglob. Det var bland annat denna jättelika glob som Hitler tog hjälp av när han drog upp sina planer på att erövra världen; och det var en mindre version av den som Charlie Chaplin bollade med i filmen ”Diktatorn”.

Förutom jordgloben kan museet också visa upp Napoleons hatt, uppger SVD. Att just den har hamnat på ett museum över tysk historia, hänger ihop med fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Denne lade nämligen beslag på hatten efter slaget vid Waterloo.

Enligt uppgift ska ytterligare runt 8000 föremål finnas på museet. Det är väl en inte alltför vild gissning att delar av berlinmuren finns där, liksom ännu fler materiella lämningar från den nazistiska eran. Och därutöver? Preussen? Bayern? Lübeck?

Listan kan nog göras lång.

Att vissa föremål av olika anledningar får en alldeles speciell laddning är knappast något sensationellt. Och ju färre det finns av dem, desto starkare blir den spänning som utstrålar från dem.

Från vår egen tid - där utbudet av prylar är lika stort som fixeringen vid dem är intensiv – är det inte helt lätt att urskilja vad som kommer att leta sig in i framtidens museimontrar.

Precis som tidigare lär bemärkta personers attiraljer ställas ut. Likaså föremål som förknippas med omvälvande händelser, avgörande ögonblick. Och möjligen också en och annan idé, svävande ovanför ett berg av förbrukningsvaror.

Konservatismens fader

Vem är konservatismens fader?

Aristokraten och whigpolitikern Edmund Burke svarar många. Och det är inte så särdeles märkligt. I Burkes Reflections on the Revolution in France (1790) återfinns nämligen flera av de tankar som under 1800-talet kom att förknippas med konservatismen.

Som titeln antyder är det främst den franska revolutionen som står i skottgluggen. En revolution innebär ju ett radikalt brott med traditionen. Det politiska eller ekonomiska systemet, eller den rådande tankestrukturen, slås i spillror – och ersätts av något nytt. Detta är för Burke den yttersta av fasor. Han talar om 1789 som Satan på jorden.

För Burke – och sedermera för de konservativa – är det politiska systemet ett resultat av generationers klokhet och erfarenhet. Att göra våld på det är därför detsamma som att göra våld på såväl samtiden som det förflutna. Men inte nog med det. För revolutioner drabbar även framtiden: när det bestående, ”den heliga staten”, en gång rivits ned, kan ju inte heller kommande genrationer ta del av den.

Att utnämna Burke till ”konservatismens fader” är emellertid inte helt oproblematiskt. I hans bok (eller stridsskrift) nämns inte ens ordet ’konservatism’. Och det är faktiskt tveksamt om han någonsin använder det.

Till detta kommer att Burke inte är ute efter att grunda en ideologi. Han har bara ett för ögonen: att argumentera för att den franska revolutionen är förkastlig. Resten är eftervärldens verk. Precis som i fallet med Jesus och kristendomen, för övrigt.

Lagstiftade sanningar

I Folkmordens historia skriver Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson: ”folkmord är en korrekt beteckning på den tragiska händelseutvecklingen”. Vad som avses är det dödliga våld som armenierna utsattes för i Turkiet 1915. Siffror på uppemot en miljon döda nämns ibland, om man också väger in att våldsamheterna fortsatte ända till 1923.

På senare tid har Gerner och Karlsson fått uppmärksammat stöd för sin uppfattning, och det från oväntat håll. För såväl den franska nationalförsamlingen som det amerikanska representanthusets utrikesutskott har slagit fast att det verkligen rör sig om ett folkmord.

På ledarplats i söndagens DN är man kritisk till detta. ”Politiker som skriver historia leker med en farlig materia”, menar man. Och fortsätter: ”De slår fast en Sanning på bekostnad av en annan.”

Det är lätt att instämma. När man inte vet vilket underlag politikerna har för sitt ställningstagande ökar risken för att det går politik i vetenskapen. Att godtycklighet, lobbyism och röstfiske spökskriver berättelserna om det förflutna. Det vore å andra sidan inte första gången.

Ett annat problem gäller gränsdragningen. Exakt vilka historiska skeenden går det att lagstifta fram en entydig version om? När övergår något från att vara en hypotes till att bli en sanning?

I fallet armenierna visar Gerner & Karlsson, liksom flera andra, att det är svårt att tala om något annat än ett folkmord. Men därifrån till att lagstifta om det övertygande i deras resultat är vägen lång.

Vem dömer?

Sensommaren 1932 var ovanligt regnig; något som naturligtvis påverkade jordbruket i Ukraina negativt. Skördarna stördes av ogräs och angreps därefter av svamp.

Som om detta inte var nog, så hade även de två föregående åren varit klena. På flera håll utbredde sig ren svält. Partidistrikten i Ukraina upplyste under augusti och september Moskva om att bristen på mat bidrog till att situationen snabbt förvärrades. Man skulle inte ha en chans att nå upp till de mål för jordbruket som satts upp i 5-årsplanen.

Politbyrån under Stalins ledning vägrade hörsamma klagomålen. Istället skärptes kraven. Som ett svar på protesterna från bönderna och de lokala partifunktionärerna – protester som bland annat tog sig uttryck i stölder och arbetsvägran – stiftades en ny lag. Den stipulerade dödstraff för ”stöld av kollektiv egendom”. I november 1932 dömdes runt 500 personer till döden, och 20 000 till straffarbete.

Resultatet av nödåren 1930-33 blev att mellan 5,5 och 6,5 miljoner människor dog i Ukraina och Nordkaukasus. Enligt Robert Conquest (1986) berodde detta på Stalin och den politik han och hans parti förde. Conquest talar om ”terrorhunger”, om en medveten strategi för att driva igenom kollektiviseringen och bekriga och utplåna kulakerna som klass.

I en senare studie (2004) vill R.W. Davies och Stephen G. Wheatcroft nyansera Conquests bild av förloppet. De menar att hungerkatastrofen hade flera orsaker: dåligt väder, kommunistpartiets usla relationer till omvärlden, en oförmåga att handskas med jordbruket, felberäkningar m.m. Det var alltså inte enbart en medveten strategi.

I slutändan är dock inte det viktigaste att ställa Conquests resultat mot Davies & Wheatcrofts. Då är det betydligt angelägnare att lägga deras studier bredvid varandra – som ett värn mot tystnaden.

Vilda västern på riktigt

Det är dags för årets Nobelpris i litteratur. Och som vanligt spekuleras det friskt. Vadhållningsfirmorna har sina lågoddsare, kultursidorna sina favoriter. Bland dem som nämns allra flitigast ser jag gärna att Philip Roth eller Amos Oz får priset.

Allra mest hoppas jag dock på amerikanen Cormack McCarthy, fast att han skulle få det är väl inte vidare troligt. Åtminstone nämns han inte i förhandssnacket – vilket å andra sidan inte är en indikator på någonting. Akademin går som bekant sina egna vägar. På gott och ont.

I Sverige är McCarthy förmodligen mest känd för sin Gränstrilogi. Som hans främsta verk hittills brukar dock Blood Meridian (1985) räknas. Den handlar om en grupp soldater som deserterat och tagit sig över gränsen till Mexico. Där jagar de rätt på indianer och skalperar dem; för varje skalp de samlar på sig erhåller de kontant betalning.

Det är blodigt, händelserikt och oerhört grymt. Det slaktas och våldtas och skjuts och rids. Ingen och inget skonas. I centrum av handlingen står en ung grabb, the Kid. Tidpunkten är 1800-talets mitt.

Med tv-serien ”Deadwood” har vi på senare år sett exempel på hur den amerikanska Västern kan skildras realistiskt. Hos McCarthy är realismen än skarpare; faktiskt så frän att den slår över i ett slags mytiskt tillstånd där ondskan under den blodröda solen är lika evig som den är okuvlig.

Vilda västern blir aldrig densamma igen.

Olika spår, samma människa

I förordet till sin klassiska biografi över Erik XIV, resonerar Ingvar Andersson kring vilka spår av en människa som biografen har att arbeta med. Något förenklat kan man säga att dessa är:

- Vad personen gjort
- Vad personen sagt (och skrivit) i officiella sammanhang (kungörelser, propagandaskrifter, tal)
- Vad personen sagt (och skrivit) ”privat” (brev, dagböcker)
- Vad andra människor sagt (och skrivit) om personen.

Fällor som många har tenderat att gå i, inte minst innan källkritiken slog igenom inom historieämnet, är att lägga för stor vikt vid det officiella – eller vid andra människors (många gånger ensidiga) iakttagelser. Detta kan exempelvis sägas vara fallet med äldre skildringar av Gustav Vasa.

Levde föremålet för biografin för väldigt länge sedan, kan dock privata brev och liknande vara mycket svåra att komma över, om de nu ens existerar. Dessutom är gränsen mellan privat och officiellt inte sällan flytande.

Som alltid avgör källornas antal och beskaffenhet hur djupt historikern kan nå. Men bilden av den avporträtterade kan aldrig bli helt tydlig. Ingvar Andersson konstaterar att de ”skiftande belysningarnas samspel [dvs. punkterna ovan]” som bäst kan bidra till ”att ge bilden ett slags stereoskopiskt liv”.

Kung eller inte kung – närmare än så kommer man inte.