måndag 15 oktober 2007

Konservatismens fader

Vem är konservatismens fader?

Aristokraten och whigpolitikern Edmund Burke svarar många. Och det är inte så särdeles märkligt. I Burkes Reflections on the Revolution in France (1790) återfinns nämligen flera av de tankar som under 1800-talet kom att förknippas med konservatismen.

Som titeln antyder är det främst den franska revolutionen som står i skottgluggen. En revolution innebär ju ett radikalt brott med traditionen. Det politiska eller ekonomiska systemet, eller den rådande tankestrukturen, slås i spillror – och ersätts av något nytt. Detta är för Burke den yttersta av fasor. Han talar om 1789 som Satan på jorden.

För Burke – och sedermera för de konservativa – är det politiska systemet ett resultat av generationers klokhet och erfarenhet. Att göra våld på det är därför detsamma som att göra våld på såväl samtiden som det förflutna. Men inte nog med det. För revolutioner drabbar även framtiden: när det bestående, ”den heliga staten”, en gång rivits ned, kan ju inte heller kommande genrationer ta del av den.

Att utnämna Burke till ”konservatismens fader” är emellertid inte helt oproblematiskt. I hans bok (eller stridsskrift) nämns inte ens ordet ’konservatism’. Och det är faktiskt tveksamt om han någonsin använder det.

Till detta kommer att Burke inte är ute efter att grunda en ideologi. Han har bara ett för ögonen: att argumentera för att den franska revolutionen är förkastlig. Resten är eftervärldens verk. Precis som i fallet med Jesus och kristendomen, för övrigt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Snygg avslutning. Hade jag varit religiös så hade jag kanske känt mig kränkt. Det är ju rätt så vanligt nuförtiden. Men jag står helt bakom ditt påstående om kristendomen.

Patrik Godin sa...

Att Paulus och andra i högsta grad var delaktiga i att organisera och "skapa" kristendomen förnekas nog av blott ett fåtal.

Själva grunden för det hela - att Jesus är Guds son m.m. - är en annan sak. Det har jag inte uttalat mig om. Om det får var och en tro och tycka som den vill.

Precis som i fallet med alla andra religioner - som väl är det du syftar på.

Kränkt eller inte - det ligger väl mycket hos den som upplever det. Hur det sedan tar sig uttryck är ett annat kapitel.