Vilda västern på riktigt

Det är dags för årets Nobelpris i litteratur. Och som vanligt spekuleras det friskt. Vadhållningsfirmorna har sina lågoddsare, kultursidorna sina favoriter. Bland dem som nämns allra flitigast ser jag gärna att Philip Roth eller Amos Oz får priset.

Allra mest hoppas jag dock på amerikanen Cormack McCarthy, fast att han skulle få det är väl inte vidare troligt. Åtminstone nämns han inte i förhandssnacket – vilket å andra sidan inte är en indikator på någonting. Akademin går som bekant sina egna vägar. På gott och ont.

I Sverige är McCarthy förmodligen mest känd för sin Gränstrilogi. Som hans främsta verk hittills brukar dock Blood Meridian (1985) räknas. Den handlar om en grupp soldater som deserterat och tagit sig över gränsen till Mexico. Där jagar de rätt på indianer och skalperar dem; för varje skalp de samlar på sig erhåller de kontant betalning.

Det är blodigt, händelserikt och oerhört grymt. Det slaktas och våldtas och skjuts och rids. Ingen och inget skonas. I centrum av handlingen står en ung grabb, the Kid. Tidpunkten är 1800-talets mitt.

Med tv-serien ”Deadwood” har vi på senare år sett exempel på hur den amerikanska Västern kan skildras realistiskt. Hos McCarthy är realismen än skarpare; faktiskt så frän att den slår över i ett slags mytiskt tillstånd där ondskan under den blodröda solen är lika evig som den är okuvlig.

Vilda västern blir aldrig densamma igen.