Revolutionär i tiden

Che Guevara är i ropet igen, för i dagarna är det 40 år sedan han avrättades i Bolivias djungel. En ny bok om den argentinske gerillakrigaren, skriven av Björn Kumm, har precis släppts. Och i senaste numret av Populär historia finns en lång artikel om honom.

Ernesto ”Che” Guevara, läkarstudenten som hjälpte Fidel Castro till makten på Kuba, har fascinerat många. Under det 1960-tal som var så rikt på hjältar, inte minst ur populärkulturens allt bredare lager, förvandlades han själv till en hjälte. Oresonlig, med automatvapnet i hand och med den väpnade revolutionen som politiskt verktyg, blev han ett föredöme för förtryckta folk i tredje världen. Hans dramatiska död adlade honom sedan till myt.

Att han – vänsterikonen - dessutom utvecklats till en handelsvara, till ett tröjtryck som fortfarande säljer, kan tyckas ironiskt. Men Che Guevara hade turen att hamna rätt i tiden. Han greps av sin revolutionära glöd under en period som återupplivat den revolutionära drömmen.

Om Che Guevara levt sitt liv exakt likadant, fast trettio år senare, är möjligheten stor att vi inte ens skulle ha hört talas om honom. Hur lockande en sådan tanke ter sig, beror väl på tycke och smak.

Kungar och krig

Kungar och krig är ett skällsord i skolorna numera. Ja, egentligen är det ju tre ord. Men de har flutit ihop och utsägs gärna som ett enda. Och det utsöndrar ungefär samma unkna doft som katederundervisning och kvartssamtal.

För precis som det gamla kvartssamtalet, så är ”kungar och krig” någonting otidsenligt. Det är historia på historiskt vis, historia som chauvinism och storvulna gester.

En historia av, om och för män.

Samtidigt säljer den här typen av böcker som aldrig förr. Biografier över kungar och fältherrar, skildringar av slag, krig och konflikter strömmar ur pressarna. Folk läser om Gustav II Adolf och trettioåriga kriget och slaget vid Kursk. Kanske lite i smyg – men likafullt.

Naturligtvis är det ett utslag av en allmän historieboom som pågått sedan slutet av 80-talet och Peter Englunds genombrott. Och ämnet har breddats – visst. Barn, kläder, tårar, känslor, cyklar, kakor: allt har ett förflutet som går att teckna ned och göra bok av.

Att fler människor syns och att fler aspekter av historien ges ett utrymme är givetvis bara att välkomna. Det har dessutom bidragit till att skildringarna av ”kungar och krig” inte längre är vad de en gång var. Nu ägnas tid åt soldaternas vardag, kungafamiljernas sovgemak, våldets mekanismer, krigens verkanshistoria.

Så den konflikt som åtminstone på ytan tycks finnas mellan den gamla typen av historia och den nya, ”moderna” har väldigt lite med den läsande allmänheten att göra. Eller med det som faktiskt produceras. Konflikten är snarare ett utslag av skolornas rädsla för att vara i otakt med tiden.

Tvätta händerna

Ruserna [nordbor, dvs. vikingar] är de orenligaste människor Gud har skapat. De tvättar inte händerna efter måltiden. När de tvättar ansikte och händer går det till på följande sätt. En tjänarinna kommer tidigt varje morgon och har med sig ett stort fat med vatten. Det räcker hon till sin herre och så tvättar han händer, ansikte och hår. Han både tvättar och kammar det i skålen. Sen snyter han sig och spottar i tvättvattnet. När han är färdig, bär flickan skålen till nästa man, som gör på samma sätt.

Ibn Fadlans reseskildring från 900-talet har på senare år blivit nästan lika flitigt citerad här i väst som tidigare i den muslimska världen. Skälen till det är flera. Men det hänger givetvis ihop med vår postmoderna tid, där hierarkier utmanas, identiteter och ursprung sätts i gungning och ”moderna” sanningar relativiseras.

I citatet ovan behöver man dock inte bara fästa sig vid den kulturella överlägsenhet som Ibn Fadlan lägger i dagen. Intresset för hygien och renlighet är nämligen något som går igen i många arabisk/muslimska vittnesmål från (den europeiska) medeltiden.

Bakgrunden till detta är i första hand religiös. Men iakttagandet av renlighet befrämjar också den muslimska läkarvetenskapen. Hos Avicenna – vars Canon medicinae upprätthöll sitt inflytande vid europeiska universitet ännu på 1700-talet – är det ett av huvudnumren. Och en sådan enkel sak som att tvätta händerna, kan ju vara livsavgörande om man ska handskas med en patient. Det insåg man så småningom även i Europa - på 1800-talet.

Att i alla sammanhang motsatsställa religion och vetenskap, är en tämligen fåfänglig syssla.

Ett kvinnoöde

Första gången hon bjöds ut på äktenskapsmarknaden var hon tre år gammal. Hennes far, Henrik II av England, försökte då få henne bortgift med Vilhelm den gode, kung på Sicilien.

På inrådan av sin mor tackade dock Vilhelm nej till erbjudandet. Henriks troliga inblandning i mordet på ärkebiskop Thomas Becket torde ha varit det avgörande skälet till det.

Men sju år senare – när flickan alltså var tio – var omständigheterna annorlunda. Efter påtryckningar från påven gick Vilhelm med på att låta några av sina sändebud ”besiktiga” henne. Föll bara hennes utseende honom i smaken, kunde äktenskapet bli av.

Till fader Henriks och påvens stora glädje.

Och äktenskapet kom också till stånd, i början av år 1177. Johanna av Sicilien, som hon har kommit att kallas, skulle då fylla elva, hennes make var tjugotre.

Tolv år senare dog Vilhelm. Äktenskapet hade varit barnlöst. Och eftersom det inte fanns någon naturlig arvinge till kungadömet, så framstod Johannas situation som något prekär – åtminstone i hennes brors, Richard Lejonhjärtas, ögon. Efter diverse turer ”fritog” han henne från ön och förde henne med sig till det heliga landet.

Väl där, erbjöd Richard - under en av dusterna med Saladin - sin syster som brud åt Saladins bror.

Det äktenskapet blev emellertid inte av. Istället gifte sig Johanna med greven av Toulouse. 34 år gammal dog hon i barnsäng, alltjämt utan att ha blivit mor.

Mörker

Vad har 18, 23 och 66 gemensamt? Ja, de är siffror - naturligtvis. Men de är också nummersymboler, förtäckta koder som används av nutida högerextrema organisationer.

Vill man ha reda på vad de betyder, gör man klokt i att läsa Håkan Gestrins bok Högerextrema rörelser och deras symboler. Där kan man bland annat få veta att siffran 18 står för bokstäverna A (1) och H (8), dvs. Adolf Hitlers initialer.

Förutom nummersymboler dechiffreras här en mängd symboler som hör hemma i nazistiska och fascistiska kretsar. Det är allt ifrån de historiskt sett välkända, som hakkorset och det fascistiska spöknippet, till nutida högerextrema parti- och organisationssymboler.

Själv fäster jag mig speciellt vid ett avsnitt som handlar om högerextremismen i dagens Ryssland. Försvarsvänner i vårt land talar ju gärna om det potentiella militära hotet ifrån öst; om det finns fog för det kan jag inte bedöma.

Rent akut oroväckande är dock det faktum, att det i Ryssland år 2005 begicks ungefär ett mord i veckan med rasistiska motiv. Dessutom är, enligt Håkan Gestrin, samtliga partier i Duman - utom Putins ”Enade Ryssland” - öppet antisemitiska. 19 riksdagsledamöter har också i ett brev till ryska riksåklagaren krävt att ”alla judiska organisationer i landet ska förbjudas”.

Antisemitismen i Ryssland frodas alltså inte bara hos skinnskallarna på gatan eller hos välkända högerextremister som Vladimir Zjirinovskij. Den är mer utbredd än så; den predikas från flera håll i parlamentet. Inte minst därför är Håkan Gestrins bok skrämmande aktuell.

Kanslern

I en underhållande anekdot berättar Gunnar Wetterberg hur han av en tv-journalist får förslaget att klä ut sig till Axel Oxenstierna. Tanken är att han inför valrörelsen 2002 ska ge ”Axels svar på vår tids stora frågor”.

Wetterberg tar sig ur det hela genom att upplysa om att hans dialekt inte existerade på Oxenstiernas tid. Men i själva verket, skriver han i Levande 1600-tal, är det omöjligt att veta vad Oxenstierna skulle ha sagt om de utmaningar som finns i 2000-talets Sverige.

Vad Gunnar Wetterberg och andra tydligt har visat är hur som helst vilken pragmatiker Axel Oxenstierna var. Han reagerade på och agerade utifrån sin tids problem; vilka det i slutändan är frestande att klumpa samman till ett enda: krigen.

För i krig behövs soldater, materiel, vapen, hästar, vagnar, mat, kanoner. En del av detta kan man skaffa sig vartefter arméerna röjer väg i fiendeland. Men behovet av reda pengar försvinner inte. Och pengar drar man som bekant in inte minst via skatter.

Därav Axel Oxenstiernas nitiska och outtröttliga reformering av det svenska skatteväsendet. För ju effektivare uppbörd, desto större inkomster.

Om man nu byter ut ’krigen’ mot ’jobben’, så går det kanske att hävda att något liknande pågår i Sverige just nu – om än i mindre skala. För de olika ”system” som vi har håller väl i dagarna också på att omskapas?

I alla fall så stramas det åt och regleras och ses över och stuvas om. Ersättningsnivåer stipuleras, sjukdomsperioder specificeras och skatter byter skepnad eller uppstår ur tomma intet. Vissa talar om systemskifte; andra om pur nödvändighet.

Om Anders Borg verkligen är vår tids Axel Oxenstierna, får väl sedan framtidens historiker bedöma. Eller åtminstone 2010 års väljare.

Hur man botar en fanatiker

I dagarna får över hundratusen svenska gymnasieungdomar Amos Oz bok Hur man botar en fanatiker. Boken är en gåva från Teskedsorden och dess bidragsgivare. Teskedsorden är en stipendiefond som har för avsikt att ”belöna idéer som handlar… om hur varje människa kan bidra till tolerans och bekämpa fanatism”, som det står i Majgull Axelssons förord.

Få är så lämpade att behandla ämnet fanatism som Amos Oz. Hans barndom i Jerusalem på 40-talet har närmast gjort honom ”till expert på jämförande fanatism”.

Han skriver också insiktsfullt och uppslagsrikt om fanatismens olika schatteringar. Om dess plats i nuet, och i det förflutna. Han har ingen bot för den, men väl två medel att åtminstone dämpa den något. Det ena är humor, det andra fantasi.

Humorn därför att den leder till en viss självinsikt, gör att man kan skratta åt sig själv och på så sätt bli något mindre bergfast i sin syn på det egna jaget och dess övertygelser. Fantasin därför att den uppövar vår förmåga att sätta oss in i andra människors situation.

Oz påminner även om att det för hundrafemtio år sedan fanns få människor i världen som inte visste var de skulle bo, hur de skulle försörja sig och vad som skulle hända dem när de dog. De skulle bo och verka där deras föräldrar bott och verkat; och de skulle komma till en bättre plats efter döden om de bara skötte sig.

Under 1900-talet har den tryggheten – svaret på dessa frågor – gått förlorad. Och det har bland annat resulterat i ideologisk och religiös fanatism, samt i våra dagars själviskhet och konsumtionshysteri.

En gåva mer rätt i tiden är svårt att tänka sig.