Kanslern

I en underhållande anekdot berättar Gunnar Wetterberg hur han av en tv-journalist får förslaget att klä ut sig till Axel Oxenstierna. Tanken är att han inför valrörelsen 2002 ska ge ”Axels svar på vår tids stora frågor”.

Wetterberg tar sig ur det hela genom att upplysa om att hans dialekt inte existerade på Oxenstiernas tid. Men i själva verket, skriver han i Levande 1600-tal, är det omöjligt att veta vad Oxenstierna skulle ha sagt om de utmaningar som finns i 2000-talets Sverige.

Vad Gunnar Wetterberg och andra tydligt har visat är hur som helst vilken pragmatiker Axel Oxenstierna var. Han reagerade på och agerade utifrån sin tids problem; vilka det i slutändan är frestande att klumpa samman till ett enda: krigen.

För i krig behövs soldater, materiel, vapen, hästar, vagnar, mat, kanoner. En del av detta kan man skaffa sig vartefter arméerna röjer väg i fiendeland. Men behovet av reda pengar försvinner inte. Och pengar drar man som bekant in inte minst via skatter.

Därav Axel Oxenstiernas nitiska och outtröttliga reformering av det svenska skatteväsendet. För ju effektivare uppbörd, desto större inkomster.

Om man nu byter ut ’krigen’ mot ’jobben’, så går det kanske att hävda att något liknande pågår i Sverige just nu – om än i mindre skala. För de olika ”system” som vi har håller väl i dagarna också på att omskapas?

I alla fall så stramas det åt och regleras och ses över och stuvas om. Ersättningsnivåer stipuleras, sjukdomsperioder specificeras och skatter byter skepnad eller uppstår ur tomma intet. Vissa talar om systemskifte; andra om pur nödvändighet.

Om Anders Borg verkligen är vår tids Axel Oxenstierna, får väl sedan framtidens historiker bedöma. Eller åtminstone 2010 års väljare.