Tvätta händerna

Ruserna [nordbor, dvs. vikingar] är de orenligaste människor Gud har skapat. De tvättar inte händerna efter måltiden. När de tvättar ansikte och händer går det till på följande sätt. En tjänarinna kommer tidigt varje morgon och har med sig ett stort fat med vatten. Det räcker hon till sin herre och så tvättar han händer, ansikte och hår. Han både tvättar och kammar det i skålen. Sen snyter han sig och spottar i tvättvattnet. När han är färdig, bär flickan skålen till nästa man, som gör på samma sätt.

Ibn Fadlans reseskildring från 900-talet har på senare år blivit nästan lika flitigt citerad här i väst som tidigare i den muslimska världen. Skälen till det är flera. Men det hänger givetvis ihop med vår postmoderna tid, där hierarkier utmanas, identiteter och ursprung sätts i gungning och ”moderna” sanningar relativiseras.

I citatet ovan behöver man dock inte bara fästa sig vid den kulturella överlägsenhet som Ibn Fadlan lägger i dagen. Intresset för hygien och renlighet är nämligen något som går igen i många arabisk/muslimska vittnesmål från (den europeiska) medeltiden.

Bakgrunden till detta är i första hand religiös. Men iakttagandet av renlighet befrämjar också den muslimska läkarvetenskapen. Hos Avicenna – vars Canon medicinae upprätthöll sitt inflytande vid europeiska universitet ännu på 1700-talet – är det ett av huvudnumren. Och en sådan enkel sak som att tvätta händerna, kan ju vara livsavgörande om man ska handskas med en patient. Det insåg man så småningom även i Europa - på 1800-talet.

Att i alla sammanhang motsatsställa religion och vetenskap, är en tämligen fåfänglig syssla.