Skuld och oskuld

I söndagens DN diskuteras andra delen av Dick Harrisons flerbandsverk Slaveri - en världshistoria om ofrihet. Artikelförfattaren – Kitimbwa Sabuni – är starkt kritisk till Harrison. Kritiken grundar sig främst i att Harrison, enligt Sabuni, driver tesen att ”den europeiska skulden i slavhandeln har blivit kraftigt överdriven av historieförfalskare”.

Sabuni menar att tendensen i Harrisons bok är ytterst kontroversiell. Hade lundaprofessorn varit verksam i USA, skulle han förmodligen ha tappat sitt anseende som forskare om han publicerat något liknande.

Om man inte har läst Harrisons bok är det svårt att ta ställning till huruvida kritiken är befogad. Men Sabunis invändningar pekar ändå på en del intressanta - och samtidigt problematiska - frågor.

En av dessa är naturligtvis förhållandet mellan moral och vetenskap. Hör moral över huvud taget hemma i historieforskningen? Eller är sökandet efter ”sanningen” överordnat allt annat? Sabuni själv anser att ”Harrison lägger grunden för en helt ny syn på världen där solidaritet med de utsatta inte är moraliskt påbjuden”.

En fråga som tangerar detta är vilka följder ett forskningsresultat eventuellt kan få. Och vilket ansvar forskaren har för det.

Harrison påtalar exempelvis att det fanns en utbredd slavhandel på den afrikanska kontinenten redan innan européerna kom dit, och att det underlättade den senare, transatlantiska handeln. Han understyrker även att afrikanska härskare sålde mängder med slavar till de vita slavhandlarna.

Nyanserar han därmed också debatten? Eller lägger han delvis skulden för slaveriet på afrikanerna själva? Enligt Sabuni gör han det sistnämnda, och går i och med det vissa rasisters ärenden.

Att Harrison inom kort svarar på kritiken är väl inte en alltför vild gissning.