Skrattet som botemedel

”Anno 1566 syntes döden med en lie hugga av huvudkålen i en kålgård i Sudertorp, så att slagen hördes och kålhuvudena föllo omkull.”

Detta står att läsa i prästen Joen Klints handskrift ”Om meteorer”. Klint pekar i citatet på ett varsel om den stora pest som drabbade Sverige just det året, 1566. Pesten förknippas ju annars ofta med digerdöden på 1300-talet. Men som Dick Harrison och andra ofta har påmint om, så var denna sjukdom ständigt återkommande under flera århundraden.

Enbart under Vasatiden slog farsoten till 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653 och 1657.

Att människor i efterhand försökte sätta in sjukdomen i ett sammanhang är inte märkligt. Den gavs en anledning att dra fram just då och på det vis som skedde. Och man visade - som Joen Klint – på olika typer av järtecken som varslat om den.

Men man hade också idéer om hur pesten skulle tacklas. I en handskrift från slutet av 1500-talet uppmanas folk att hålla sin boning ”väl torr och icke sånk (fuktig) eller dammaktig”. Vidare bör man elda med en ”god rök” bestående av bland annat kanelbark, muskotblomma och enbärsträ.

Ens eget uppträdande är också viktigt. Man måste akta sig för vrede, sorg, ångest och fruktan. Istället ska man hålla sig glad och lättsinnig, ”bruka sång, harpolek… och andra sådana spel och lustighet”.

Ett gott skratt förlänger som bekant livet.