Om inte

Attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 har sysselsatt många. Bakgrunden till det och själva händelseförloppet är därför välkända.

En antal högre tyska officerare har länge tyckt att Hitler driver Tyskland i fördärvet. Efter flera inställda kuppförsök bär till slut en av dem, Claus Schenk von Stauffenberg, en väska med en sprängladdning in till kartrummet i Wolfsschanze.

Vid just det tillfället befinner sig Hitler och ytterligare ett tjugotal man därinne. När Stauffenberg en stund senare lämnar rummet igen, utan väska, placeras bomben under ett tungt ekbord, en bit bort från Hitler. Väskan står nämligen i vägen.

Smällen då bomben detonerar är rejäl, och fyra man dödas. Men Hitler överlever. Öppna fönster och skyddet från den tunga bordsskivan bidrar till att skadeverkningarna trots allt inte blir så stora som de hade kunnat bli.

Hitler och naziregimem får fortsätta i ungefär tio månader till. Stauffenberg och hans allierade avrättas.

På senare år har denna händelse varit mumma för folk som är intresserade av s.k. kontrafaktiska resonemang. De har spekulerat rätt friskt i vad som skulle ha hänt om Hitler faktiskt dödats i attentatet.

Skulle kriget då ha avslutats 1944 – med allt vad det innebär av räddade liv och minskat lidande? Och om Hitler hade oskadliggjorts långt tidigare, vilket det fanns planer på, vilken vändning hade historien tagit då?

Det går inte att komma ifrån att den typen av frågeställningar ofta fäster väldigt stor vikt vid historiens aktörer. Och det är klart: utan Hitler hade saker och ting sett annorlunda ut. Men i vilken utsträckning? Hur sliter man egentligen loss en person från det ramverk – den struktur – som omger honom?